Vilken underbar dag!

Jag har haft det helt underbart i Köpenhamn idag, underbart väder och en perfekt sinnesstämning infann sig hos både mig och Anna under vår heldag i "metropolen". Vi strosade runt bland affärerna, tog det lugnt, käkade glass drack Irish Coffee och såklart shoppade. Jag är så nöjd med mina "fynd" från Pilgrim, där jag genom att köpa ett halsband tydligen räddade 27 liv. Är det inte fantastiskt? Både ge och få tillbaka på samma gång.

Men jag kan inte undgå att berätta om att trippen började väldigt underligt. När vi anlände till Köpenhamn runt halv elva så bestämde vi oss direkt för att ta en fika och vi stegade rakt fram på Ströget till vårt "favoritcafé". På vägen ser jag en kille som vänder sig om när vi går förbi och kollar på oss. Jag trodde han spanade in Anna men sen ser jag att han börjar följa efter oss. Jag höll ett litet öga på honom för jag tänkte direkt ficktjuv! Plötsligt kom han upp bredvid mig och säger "Do you speak english?" Ännu mer misstänksam blev jag, jaha en försäljare eller nått. Hade jag vetat resten så skulle jag redan där skakat på huvudet o låtsas att jag inte förstod...

Sen börjar killen snacka. Han hade tydligen lagt märke till mig när jag kom gåendes, att jag hade utstrålning, att det var något speciellt med mig och att han verkligen menade det. Ja jo tack för komplimangen fick jag väl fram, sen ville han veta vad jag hette och han sträckte fram handen för att hälsa, vilket jag inte låtsades se. Istället röt jag till Anna, "Håll i väskan" och hon säger att vi precis gick förbi caféet vi skulle in på. Jag säger till honom "We shall eat now" på min knaggliga engelska och rycker tag i Anna, vänder på klacken och rusar tillbaka till caféet. Killen följer efter. Jag blir skitnervös.

Vi gör vår beställning och efter lite Caffe Latte bekymmer och dansk-svenska missförstånd går vi upp på ovanvåningen på caféet för att inta vår brunch. Killen hade satt sig vid ett bord och varken jag eller Anna hade tittat på honom och när vi går förbi så kollar jag åt ett helt annat håll. Efter några minuter kommer killen upp med en cappuccino o frågar om han får slå sig ner hos oss. Precis vad vi  fasat för.

Jag har väldigt svårt att vara otrevlig mot folk även om jag inte har någon anledning att vara trevlig, och sa att det var okej att han slog sig ner. Sen pratade han på, jag fattade typ hälften o Anna översatte lite främst för att jag inte hörde vad han sa. Mycket märklig kille och jag och Anna förstod att vi troligen aldrig skulle bli av med honom. När vi sa att vi skulle gå på toa så kollade han misstänksamt på oss, och hade det funnits en flyktväg hade vi tagit den. Men efter lite sammangaddning på toaletten gick vi ut o sa att nu skulle vi fortsätta och "It was nice to meet you" men då skulle han tvunget ha 2 minuter ensam med mig. Jag började gå ner för trappan, Anna efter mig och han i släptåg. Jag sa återigen "Håll för fan i väskan Anna"

När vi kom ut på gatan ville han fortfarande ha två minuter med mig men det gick jag inte med på o sa till honom att han kunde säga vad han ville framför Anna. Då berömde han mig ytterligare, talade om respekt och återigen om hur mycket det strålade om mig. Jag var speciell helt enkelt. Sen ville han ha min mail . Anna skrev ner två falska till honom på en lapp. Sen gick vi. Han följde inte efter.

Herregud, jag var helt i upplösningstillstånd och så nervös. Visst är det trevligt att få beröm o komplimanger, att man tydligen lös upp hela Ströget men vem fan beter sig så? Om han stannat mig och gett mig en komplimang, okej, men att följa efter mig som ett plåster o inte lämna mig. Det var obehagligt...verkligen obehagligt.

Konstig start på dagen men resten blev så lyckad. Helt underbart faktiskt. Jag var inte ens sur o gnällig eller hade ont i huvudet när jag kom hem 12 timmar senare, jag var istället så nöjd och uppspelt.