Satt ikväll och försökte komma på mitt senaste inlägg här på bloggen. Men icke. Kunde inte komma på vad det var, total black out. Jag ska inte sticka under stolen med att jag för tillfället helt tappat lusten för att blogga.

Men likväl, jag måste bara skriva av mig. Även om inget av detta "makes any sense" för er. Jag ifrågasätter och begrundar under dygnets många timmar min livssituation i nuläget. Den är långt ifrån idealisk och jag frågar mig många gånger vad det egentligen ska bli av mig, om det överhuvudtaget ska bli något av mig.

Men så ikväll, plötsligt händer det, som de säger i reklamen. Jag kan inte sluta le. Jag kan inte sluta skratta. Jag kan inte sluta att vara tacksam för min familj. Jag har alltid trott att jag inte passade in, att jag behövt dölja så mycket av mig själv bara för att bli accepterad. Men på en specifik dag för snart tre år sedan fick jag erfara och fick veta att jag dög precis som jag var och att de, mina närmaste, alltid kom att stötta mig, oavsett vad.

Det har varit något alldeles speciellt med denna kväll, den 24 april 2009. Väl värd att dokumentera för mig själv. Värd att minnas, och för er att ignorera. Sanningar kom fram såsom att jag tydligen varit "en ordentlig besvikelse" när det kommer till fotbollskarriär inom familjen, och för det är jag ledsen. Men trots bristande bollsinne (har  dock alltid i min fantasi trott att jag var bra) vet jag nu äntligen vem som alltid finns där. (Även genom och i dimman av en bag-in-box och en flaska turkisk peppar)

Har en 2-åring på rummet som länsar mitt påskägg. Jag har dock aldrig sett en så besviken min som när hon såg att det innehöll naturgodis.

Igår hände något väldigt märkligt.

Min mobil har varit konstig i över en månads tid nu. När man försökt sms:a har den helt låst sig, startat om och varit allmänt knepig. Efter ett tag kom jag på att det berodde på T9-funktionen, så när jag stängde av den gick det att sms:a på det gamla hederliga sättet. Men oj, så tidsödande. Pekfingervalsen för varje bokstav och jag har suckat högt varje gång jag fått sms som jag var tvungen att svara på.

När felet uppkom letade jag upp garantin, men vad tror ni jag upptäckte. Jo, exakt på dagen en månad efter garantin gått ut! Det slår aldrig fel.

Igår när jag och Sara var i stan, så gick vi förbi Expert. Så jag tänkte att jag går in och bara hör om de vet vad det kan bero på, om man kan få den ivägskickad osv. Innan jag gick in provade jag dock att slå på T9-funktionen igen för att se att felet kvarstod. Jo, telefon låste sig som vanligt och startade om.

Jag gick in på Expert, fram till disken, tog upp mobilen och skulle demonstrera för butiksbiträde vad som var fel. Då FUNKAR DET! Inga problem. Helt normalt! Jag bara stod och gapade och skrattade, helt otroligt.

Det hade inte varit så märkligt om jag hade haft felet i några dagar och att det plötsligt löste sig. Sådant händer. Men min mobil har krånglat i över en månad och jag testat minst 50 gånger, och varje gång har den låst sig. Utanför dörren, en minut tidigare låste den sig!

Jag tackade för hjälpen och gick därifrån med en fungerande mobil. Så bär in alla era trasiga apparater på Expert. Magic happens!

Första uteserveringsfikan för året har idag intagits i den härliga vårsolen i trevligt sällskap av Sara, det kan inte bli mycket bättre. Vi hade nästan fått lite abstinens efter varandra då vi inte sett på närmare två månader nu, från att ha träffats nästan varje dag. Helt klart att man saknat varandra.

Det blev mycket snack och update och sen väcktes lite nya idéer till liv som är värda att tänka vidare på. Inspirerande!

Förstå hur arg jag blev idag när jag kom hem och hittade ett brev till mig från Posten, en så kallad eftertaxering!

Tydligen hade ett brev jag skickat vägt 10g för mycket, alltså 6 kr för lite frankering. Sen tillkom det en expeditionsavgift på 25 kr. Summa summarum: 31 kr för ett frimärke!

Åh vad sur jag blev, så jävla tramsigt! Brevet hade visserligen skickats till mottagaren, men eftersom jag hade skrivit avsändare ute på kuvertet (det var ett ganska viktigt brev) så satte de dit mig!

Nä, från och med nu bojkottar jag Posten!

Jag vet inte om ni brukar se på Spårlöst på Tv4, programmet där personer söker sina rötter. Mamma sa ikväll under programmet, att hon kanske borde ha anmält sig, vem vet, hon har kanske flera halvsyskon någonstans.

Det slog mig då, att min mamma är precis som en av dem i programmet. Hennes pappa har aldrig funnits med i bilden, något det aldrig direkt har talats om och heller inget någon reflekterat över eller saknat.  Jag har aldrig vetat storyn bakom, vad som egentligen hände för över 50 år sedan. Jag har heller aldrig frågat, jag har bara alltid vetat att han aldrig funnits med i bilden men jag har aldrig haft svar på den stora frågan; varför?

Ikväll frågade jag faktiskt mamma, men hon visste inte så mycket själv, det vet bara mormor sa hon. Mystiske morfar. Sven heter han, det är i princip det enda mamma vet och att han idag inte lever längre. Jag fick dock reda på ikväll att han tydligen hade varit och hälsat på och träffat/sett mamma en gång när hon var liten, dock inget hon hade minne av själv.

Trots att det är så nära inpå, så har jag faktiskt aldrig reflekterat över att jag egentligen inte har någon "äkta" morfar. Jag har istället haft privilegiet att växa upp med två mormödrar och jag har alltid haft en morfar. Min underbara morfar, som tyvärr dog alldeles för tidigt, när jag bara var sex år gammal.

Jag har dock märkt att jag blivit allt mer fascinerad över mina mystiska rötter. Eller snarare väldigt nyfiken. Vad hände, varför försvann han ur bilden, vad hade mormor egentligen för sig? Det är inte så att jag överhuvudtaget känner något sug efter att träffa eventuella släktingar, jag är mest av allt bara nyfiken.

Jag har hoppat in och ska jobba denna vecka för att andra ska ha lite påskledigt. I sedvanlig idésprutande anda kom jag idag på den förträffliga idén att jag skulle anordna en ägg-pickar-tävling på jobbet på torsdag. Jag har gått och spånat på idén hela dagen, om upplägg, regler och priser.

Jag tycker att det skulle vara jättekul men jag antar att mina något sega kollegor inte lär uppskatta det lika mycket som jag. Framförallt inte om jag ska agera lektant mitt i den heliga frukostkvarten.

Så öppnar man fönstret och vad får man se? Jo, sådär tio halvsovande flugor som vinterslumrat i karmen. Jag tycker det är så fruktansvärt motbjudande av någon anledning.

Idag var de relativt pigga och flög iväg när man vänt fönstret ut och in men tidigare veckor har man nästan sett dem gäspa och hur de krampaktigt hållit sig fast i fönsterrutan.

Men nu är det väl dags att börja vänja sig, flugornas tid är här.

Postens nya frimärke, är de inte för söta? Posten uppmärksammar med dessa lekfulla lerfigurer 100-års jubileet av bananimporten (!) till Sverige, bara en sån sak!