Jag skriver det här, ska även anteckna det i min kalender och berätta för alla jag känner, bara för att jag inte ska glömma; Nästa år ska jag inte ge mig på att baka!

Efter hemkomsten från en underbar födelsedagsfrukost hos kära Anna, satte jag igång med baket. I över 12 timmar har ugnen varit igång, 5 misslyckade tårtbottnar senare, varav tre aldrig ens nådde ugnsstadiet, står nu min förhoppningsvis sista förbannade marängbotten i ugnen.

X-antal vredesutbrott, några tårar som sved i ögonvrån, 100 gapskratt åt allt elände och mest en allmän uppgivenhet har präglat min dag från middagstid.

Sedan kan vi tillägga att jag har en för lös limekräm som står i kylskåpet med förhoppningen "den stelnar nog över natten", en limekräm som är hälld i vasken efter den av någon outgrundlig anledning skar sig och en tredje som just nu väntar på spisen.

Detta har verkligen inte varit min dag i köket och än är det inte klart.

Morgondagen väntar...

Jag skulle in bakom soffan och dra ut en kontakt då jag råkar fastna i gardinen och drar med mig hela gardinstången, fäste och allt, ur väggen. 

Som ett tortyrredskap från medeltiden kommer IKEA-stången med sin livsfarliga ändknopp flygande från väggen och landar med kraft rakt in i min rygg, där jag står framåtböjd med kontakten i handen. 

Det blir ett jäkla liv, framförallt på mig som i princip är spetsad på en gardinstång, det började t.o.m. blöda!

Ville mest utfärda en liten varning, så det inte händer er vill säga. För detta är inget man läser om i IKEA:s varningstexter.

Med telefonbanken i ena örat, pga rädsla att övertrassera kontot, tog jag en shoppingtur i staden idag. Jag har inte fått pengar sedan i slutet av maj, då endast lite över tusen kronor från CSN, så man kan säga att både sommaren och dagens shoppingtur har gått på rejäl sparlåga.

Men framförallt åkte jag buss. Om exakt en vecka är jag tillbaka i pendlarlivet, och aldrig har väl den vägen som jag åkt i tre år varit så lång som den var idag. Den var till och med så lång så jag missade den anslutande bussen hem.

Men jag köpte i varje fall en ny kalender idag. Höjdpunkten för mig är att organisera upp den, välja rätt penna och skriva in alla födelsedagar. Sedan använder jag den flitigt någon månad tills den hamnar i en låda någonstans när terminen börjar lida mot sitt slut. Men i år ska jag verkligen försöka utnyttja den till fullo, framförallt nu när jag ska bli lite av en business woman till hösten.

De ringde från jobbet tidigare idag och undrade om jag kunde jobba nu ikväll.

Men bara tanken på att behöva flytta min bakfylletyngda kropp från soffhörnan för att hjälpa andra till och från toaletten, var inte särskilt lockande. Samt att jag inte längre har så stort intresse av att ställa upp för dem efter deras beteende mot mig inför sommarens jobb. 

Min dag som cheerleader med pompoms gjorda av ICA Kvantum kassar är över. Med en stark hejarklack med de bästa ramsorna hejade vi fram vårt lag till en hedrande 3:e plats, sedan ett tvivelaktigt domslut gjorde att vi missade finalen. 

Igår stod stora saker på spel när vår by detta år hade äran att arrangerade årets stora fotbollshändelse. En kamp, som på många sätt ekade över dalen.

Även om det är blodigt allvar på planen, ibland för allvarligt, så är stämningen fantastisk utanför planen framförallt bland alla stolta supportrar, där prestigen såklart ligger i att ge heder åt just sin hemmaby och där tjuvnyp är mer än tillåtna.

När sedan finalmatchen var spelad så var det planerat lite festligheter och vi blev förvånade över den uppslutning som blev. Folk från de fyra byarna, tidigare "ärkefiender" på planen, grillade, sjöng och dansade hela natten. En kväll som innehöll allt från "rövkrok" med en norrman till klassiska snapsvisor om att ha en "kråga i nesan".

Ut på småtimmarna var det tillsist bara "Joddla med Siv" som skrålade ut ur högtalarna, och vad annat kunde man göra än att ta dansgolvet i besittning och dansa allt från bugg till, de för kvällen, nypåkomna dansstegen.

Igår var det dags för den årliga trippen runt Öresund med väl valda delar av släkten. Förra årets spektakel kan ni läsa om här och årets tur följde väl ungefär samma upplägg.

Gruppen var en aning reducerad i år; kusinen var i Bulgarien, svågern spelade denna kväll och fastern jobbade och därmed saknades även hennes gubbe. Men trots det var vi en stadig grupp, som skulle hålla samman hela dagen.

Vi har verkligen skapat oss en härlig tradition, med mönster som inte under några omständigheter får brytas. Vi stannar på samma ställe, fikar på samma ställe och handlar på samma ställe. Som när vi strosade i Helsingör och skulle handla lite godsaker inför picknicken;
 
"Där är en ostaffär, ska vi gå in?"
"Nää, där brukar vi inte handla. Den affären ligger ju på höger sida i ett gult hus."
"Där är ett konditori, vi går in och köper några kakor"
"Nää, men det är väl inte där vi brukar handla?"

Så fick det bli. Vi handlade ost, vin och kakor på våra "ordinarie" ställe i Helsingör och begav oss vidare till dyrehavsbakken där vi hade picknick. Dock blev besvikelsen stor när "våra" stockar var upptagna och vi fick finna en ny plats att slå oss ner på.

Med alldeles för mycket ost o kex och vin i kroppen åkte vi sedan karuseller på Bakken, blev dyngsura i flumridern och nervösa sedan det kom upp en skylt med texten "Stängd på grund av tekniska problem" efter en tur i den gamla trä berg- o dalbanan från 1932.

Med traditioner kommer även lite rutiner, och även om vi alltid glömmer att ta med knivar för att dela osten med, så planerade vi hemfärden lite bättre och hann med anslutande tåg utan att behöva springa som galningar.

Väl hemma slocknade jag ganska fort sedan lagt huvudet på kudden och sov gott ända tills en familjemedlem ruskade på mig klockan 14.00 och undrade om jag fortfarande levde.

Min farfar skulle ha fyllt 99 år idag. Vi var på kyrkogården och gratulerade och satte blommor.
 
Vi skrattade och sa att egentligen borde vi väl ha placerat en smörgåstårta bredvid stenen eftersom det var vad han alltid bjöd på denna dag, när stora släkten samlades för att fira.

Sista dagen avverkad!

Aldrig har väl fyra veckor gått så fort. Jag är förvånad själv och kan inte förstå var dagarna har tagit vägen. Det har faktiskt varit en riktigt rolig sommar på jobbet och jag skulle lugnt kunna jobba någon vecka till, och det hör verkligen inte till det normala att man känner så.

Sista dagen var som vanligt lite kaotiskt, när saker och ting ska ställas i ordning så inte vikarien drar på sig klagomål från ordinarien. Framförallt blev det stressigt sedan förmiddagen pratades bort när jag fick en väldigt snacksam kund som berättade hela sin livshistoria för mig, och jag fick bara stå bakom disken och nicka och hålla med.

Men visst ska det bli skönt att vara ledig. Två veckor kvar, sedan är sommaren över...

Kunde inte bestämma mig om jag skulle välja Take Thats version av låten "How deep is your love" eller originalet med Bee Gess.  Det fick bli originalet, även om jag är otroligt svag för pojkbandscharmen. Är inte detta den ultimata kärlekssången så säg?

Eftersom jag har varit dunderförkyld hela veckan har helgen varit otroligt efterlängtad. Jag har vaknat upp med näsa, ögon och hals helt igentäppta varje morgon. Men så tog jag mig på att jobba i helgen, vilket resulterade i ännu tidigare mornar än mitt i veckan.

I morgon stundar som bekant måndagen och som vanligt är man tröttare då än i slutet av veckan.

Tidigare var de ständigt ute i trädgården och drog skit i rabatterna, men i år har man knappt sett till dem när de varit här, däremot har man hört dem.

För någon månad sedan fick jag berättat för mig av övriga familjemedlemmar att de hade hört damen i paret skrika på mannen i huset, eller snarare vrålat på honom så det hade ekat i byn. Detta upprepades vid ett flertal tillfällen. En kväll fick jag själv bevittna detta när jag var ute i trädgården då hon plötsligt börjar vråla inne i huset. Av de ord jag kunde urskilja hörde jag bl a henne skrika "Din jävel!".

Det är obeskrivligt som de, eller snarare hon, håller på. En dag stod jag i bärbuskarna och bevittnade när de två skulle fälla upp en torkvinda. Det höll på i en halvtimme, men lyckades aldrig fälla upp den. Där i trädgården vrålade hon också på den lille mannen, "Din jävel, du rör mig inte!"

För någon dag sedan var min pappa ute och vattnade i rabatterna som gränsar mot deras hus då hon plötsligt öppnar fönstret och bara säger till honom;

- "Ni får ursäkta att jag skriker, men jag behandlar mig själv"

Min pappa hade bara sagt "Jaha" och sedan stängde hon fönstret igen.

Behandlar sig själv? Vi har haft så otroligt roligt åt denna kommentar här hemma och har utvecklat de märkligaste teorier om hur hon behandlar sig själv.