Jag är trött. Herregud vad jag är trött.

Jag kom hem från Kristianstad igår vid två-tiden, åt en macka sen lade jag mig på soffan och sov. sov. sov. Klockan 19.00 väcktes jag av att det var middag. Gick upp och åt, tittade någon timme på Tv. Sen sov jag igen. sov. sov .sov.

Det känns fortfarande som om jag skulle kunna sova i en månad.

Idag var min första dag som arbetssökande, "mellan två jobb", tja, arbetslös helt enkelt. Vad har jag då gjort idag? Jo, jobbat! Det är nästan skamligt. Första dagen som arbetslös och jag har jobbat. Ironiskt på något sätt.

Ja ja, jag menar det inte så. Det är väl bra såklart. Men mest av allt är jag bara trött...

Vilken helg!

Kan väl milt säga att jag inte är den piggaste människan idag.

Den här examen har verkligen präglat de senaste dagarna av mitt liv och igår var dags för "den riktiga" examensfesten. Vilken dag och vilken kväll, har nog aldrig haft så roligt och aldrig skrattat så mycket.

Jag har sett framemot den här kvällen i flera månader, så samtidigt var man lite orolig att det skulle bli total flopp när förväntningarna var så höga. 

Jag och Sara åkte upp till Kristianstad igår eftermiddag, checkade in på hotellet och gjorde oss snygga och sedan började förfestminglet. Vi var 10st från klassen som skulle bo på hotellet över natten och det blev en del vin, drinkar och whisky på rummen. Några, inga namn nämnda, tog en tur till bastun och när de kom tillbaka därifrån var de ordentligt i gasen. Ingen vet vad som hände i bastun.

De allra flesta från klassen, samt några gamla klasskamrater som slutat under åren samlades sedan och åt en god middag i restaurangen. Vi drack vin, höll igång och hade riktigt trevligt.

Efter middagen var det dags för nattklubben i anslutning till hotellet. Vi smet dock upp till hotellrummet ett tag för att dricka lite drinkar. Där hamnade vi inne hos ett svensexegäng som hade rummen bredvid oss, och sen satt vi där och festade ett tag.

När klockan närmade sig tolv bestämde vi oss dock för att gå ner till nattklubben. Där mötte vi upp resten av klassen och dansade i Schlagerbaren hela kvällen. Det var glädje, vilda danser och något berusade och vingliga danssteg som utspelade sig där på dansgolvet. Vid två hade jag så fruktansvärt i fötterna och jag och Sara gick upp på hotellrummet för att byta skor. Som hotellgäst fick man eskort av en vakt så fort man skulle lämna nattklubben och likadant när man skulle tillbaka.

Jag och Sara var väldigt sletna när vi kom upp på rummet och skulle lätt kunna gå och lägga oss då, men efter skobytet begav vi oss ner igen. Dock blev vi sittandes i lobbyn ett bra tag eftersom ingen vakt var ledig och kunde komma o hämta oss. Väl nere i Schlagerbaren igen dansade vi tills de stängde vid tre och sedan upp till hotellrummen igen.

Det var inte så många av oss som "still going strong" vid den tidpunkten, några däckade efter middagen och hade tagit sin tillflykt till sängarna. Vi andra slog oss samman med svensexegänget igen och hade efterfest i hotellkorridoren. Eller fest och fest, vi satt lutade mot väggen mitt emot varandra, snackade, åt saltapinnar och drack bag-in-box vin. Vid fem gick jag och Sara och la oss.

Vi gick upp vid nio för lite hotellfrukost. Alla var vakna, mer eller mindre pigga. Vilka minnen och vilken kväll (o natt) och vi skrattade gott åt alla bilder som medvetet eller omedvetet tagits med kameran. Återigen, facebook nästa.

Dags att bege sig hemåt. Våra vägar skildes, några kramar senare, med insikten om att vi troligtvis aldrig kommer att ses igen. Men det var en underbar kväll och ett fantastiskt slut på 3,5 oförglömliga år och avsked av underbara personer.

Idag klockan 16.27 satte jag punkt för mina högskolestudier.

Då skickade jag och Sara in vårt sista bidrag till högskolan, en rapport på 46 sidor. Vi hade satt deadline till klockan 13.00, o man kan väl säga att vi lyckades så där. Men in kom den och vi är faktiskt nöjda. Som vanligt har vi jobbat natt och dag de senaste dagarna, men vi har också kläckt de absolut smartaste idéerna så här mot slutet. Från vårt utkast som lämnades in den 17 december har vår rapport genomgått en verklig "extreme makeover" och utökats med sisådär 30 sidor.

Det känns för en gångs skull riktigt bra. Från vår uppdragsgivare har vi lovordats än så länge och vår lärare tyckte vår redovisning i onsdag var riktigt bra, något hon viskade i mitt öra igår när jag mottog mitt examensbrev.

Så, på tal om examen.

Igår var det högtidligt värre. Vi började med gemensam middag på en restaurang i stan, åt gott och framförallt umgicks. Stämningen var uppsluppen och väldigt trevligt. Fotoblixtarna låg täta över borden. Facebook nästa antar jag.

Sedan var det dags för kyrkan. Vilken kyrka sedan! Helt fantastiskt fin. Där fick vi sitta på stolar i den breda mittgången, fyra på rad. Vår fantastiska studentpräst som man lättast kan beskriva som ganska otraditionell underhöll, vi sjöng några ganska märkliga psalmer, vår lärare och två av våra klasskamrater höll fantastiska tal, och sedan var det dags för själva examensceremonin. Vi fick gå fram i två omgångar och ställa oss vid altaret, våra namn lästes upp och vi fick gå fram och motta ett examensbrev (ett kuvert med en helt obetydlig lapp i med vårt namn o där det stod att vi gått programmet) kramades med läraren (vilket vi egentligen inte fick för prästen eftersom det tog för lång tid) mottog en ros och tog i hand med övriga lärare. Bland annat snygge-Ulf, en av våra lärare från första året. Man blir knäsvag av honom.

Så där stod jag, uppe vid altaret med ett vitt kuvert och en ros i handen och blickade ut över klasskamrater, familj och en massa andra okända människor. Då, precis då, var jag så stolt! Jag klarade det! Herregud vad jag har tvivlat och varit så nära att ge upp. Men jag klarade det!

Nu har jag min examen, som personalvetare. Jag vet inte vad jag ska göra nästa vecka, eller vad det ska bli av mig. Men en sak vet jag och det är att jag klarade det och fy fan vad jag är stolt!

Nu är det över!

Jag var bara tvungen att skriva det för det är värt att dokumentera. För tillfället känner jag ingenting särskilt, får väl återkomma med mina känslomässiga utspel lite senare.

Tre och halvt års högskolestudier har kommit till sitt slut. Idag var det sista dagen vi var i skolan och jag måste säga att vi avslutade med flaggan i topp.

Idag var det redovisningsdags. En dag fylld av PowerPoint presentationer av våra slutförda uppdrag som konsulter och jag och Sara glänste.  Vi var faktiskt grymma. Vi fick jättebra respons av vår uppdragsgivare som kommit dit för att lyssna, vi fick till och med en blomma av henne vilket var väldigt kärt.

Men samtidigt får man konstatera att traditioner inte får brytas. Vem satt uppe hela natten och hade panik? Vem har sovit två timmar i natt? Vem duschade och fönade håret halv tre i natt? Det är bara till att konstatera. Jag lär mig aldrig. Jag och Sara lär oss aldrig.

Det ska tilläggas att själva inlämningen av rapporten kvarstår, fredag sista dagen. Imorgon ska vi två verkligen försöka göra det klart.

Dagen har varit präglad av kommentarer som:
- Nu var det sista gången vi gick av bussen här!
- Nu var det sista gången vi köpte slibbigt kaffe i automaten!
- Nu var sista gången vi köpte sallad i caféet!
- Nu var sista gången...

Det må vara sista gången för en hel del saker idag. Framförallt har jag blivit identitetslös. Jag är inte längre student! Vad är jag nu?

Jag har inte riktigt haft tid eller ork att tänka. Egentligen är allt lite omtumlande för tillfället, men jag återkommer antagligen med ett nervöst sammanbrott eller något!?

Men nu återstår firandet! På torsdag tar vi traditionellt examen i kyrkan och på lördag är det fest! Det är vad jag fokuserar på för tillfället.