Förra året reportage i fotbollsmagasinet "Offside" och i år ett tolvsidigt reportage i Sydsvenskan. Återigen slår nationalpatrioten volter inom mig. Jag blir så stolt! 

Vilket jäkla sjöslag det blev igår. Fy fan!

Fotbollsturnering hela dagen i stekande sol. Vi hejade och tjoade fram vårt lag till final, men som vanligt stupade vi och blev 2:a. I år igen, trots att vi alltid är det bästa laget. När matcherna var spelade begav vi oss hemåt för att snabbt byta om och ladda kylväskorna för att återvända en timme senare för festen. Tidigare år har alla fokuserat på att vinna och bli regerande mästare, men sedan förra året ligger fokuset på festen.

Vilken kväll. Jag vet inte hur jag lyckades ta mig hem på en cykel utan lyse mitt i natten, jag vet bara att jag tillsist låg på rygg nere i korsningen med cykeln över mig och en ångerfull person sidan om mig som bad om förlåtelse. Ett internt krig har pågått i 10 år mellan mig och en viss person, och så fort vi kommer i kontakt med grädde väcks känslorna till liv. Jag är omedveten om vad som hände igår och känner mig helt oskyldig, plötsligt hade jag bara en hel skål med grädde insmetad i ansiktet och håret. Där tog min kväll slut. Jag luktade sur ko och blev så förbannad, och jag kan säga att jag inte alls uppskattade det.
 
Tydligen blev hans agerande inte så populärt på hemmafronten heller så när jag kom hem så stod han som sagt där i korsningen för att be om förlåtelse. Han hade cyklat hem tidigare men tydligen fått order om att cykla tillbaka och be mig om förlåtelse. Jag sa att jag aldrig kommer att förlåta honom. Kriget pågår.

Jag jobbade min sista arbetsdag igår för denna sommar. Sommaren har fluttit på utan några större strapatser och jag har inte delgivit några särskilda anekdoter för det har varit ganska lugnt. Det var bara igår som jag trodde det var "internationella dagen för idiotiska kunder", då den ena efter den andra avlösta varandra.

Jag blev dock så glad när jag igår eftermiddag fick en stor bukett liljor som tack för sommaren. Jag blev så förvånad för jag har aldrig tidigare knappt fått så mycket som ett tack. Kanske ett bevis på att man är ganska uppskattad trots allt.

Nu sitter jag med supportertröjan på och laddar inför dagens fotbollskamp. Det lär bli en lång dag och jag förväntar mig en fantastisk kväll.

"Work like you don't need the money. Love like you've never been hurt. Dance like nobody's watching." 

Älskade mottot vid första anblicken. Finns på muggar i Rädda Barnens designshop. Uppsnappat från Husmusen.

BBC:s Wallander-filmteam har intagit byn. VI förstod att något var på gång i söndags eftermiddag när de första trailers passerade genom byn. I en by där man reagerar om det kommer mer än två bilar var femte minut så kan ni kanske förstå att det blev en viss uppståndelse när 50-60 trailers och bilar "slagit läger" här.

Mot kvällen listade vi ut att det nog rörde sig om Wallander-inspelning och jag och min kusin begav oss ut på en hundpromenad, dvs seriöst snokande. Vi mötte som tur var gubben i byn som har full koll -på allt och alla- och han bekräftade våra misstankar och berättade att det tydligen var en fågelskådare som skulle trilla ner från ett utsiktstorn och dö och bli hittad av korpar. Spännande!

Vi fick senare en lapp i brevlådan som informerade om att de skulle spela in här i fyra dagar, så det är verkligen uppståndelse. Jag har nästan fått nackspärr av att spana ut genom fönstret på allt som händer och sker. Det komiska är att jag aldrig sett så många bybor vara ute och gå som de senaste dagarna. Folk man aldrig någonsin ser ute är nu plötsligt ute på kvällspromenader. Tydligen fler än jag som snokar.

Släktträffen är avslutad och det blev en ganska trevlig tillställning igår. Planeringen var kanske inte den bästa, för jag sprang runt och fixade saker i sista sekund innan alla 63 personer dök upp i festlokalen.

Det är intressant det där med släkten. Vi är minst sagt en brokig skara, allt från hårdrockare till fotomodeller och någonstans däremellan placerar jag mig själv. Några som dök upp hade varken jag eller någon annan i släkten tidigare träffat, och förundrat frågade man sig om man verkligen var släkt.

Tipsrundan som jag anordnade blev uppskattad och ett försök för oss alla att faktiskt prata med varandra, för det blev ju så att alla satte sig med sina respektive familjer under middagen och pratade med dem som de alltid pratar med annars.

Farfar skulle ha fyllt 100 år igår och jag vet att både han och farmor hade uppskattat att se att nästan alla var samlade tillsammans, skrattade och åt smörgåstårta som han alltid brukade bjuda på.

Åh, playan i två dagar. Jag är röd som en kräfta, vilket känns ganska oprofessionellt såhär i augusti.

Men shit, vad det har varit skönt!