Jag fick beröm av chefen idag!

"Sandra, detta är nog det bästa du någonsin gjort!"

Det var ingen dålig kommentar jag fick och då kanske ni undrar vad jag gjorde som var så bra? Avslutade jag en viktig affärsuppgörelse? Kom jag med en lysande affärsidé? Presterade jag bra resultat?

Nä.

Jag satte fram två kannor med isvatten till lunchen...

Jag skulle kunna stryka de två sista bokstäverna i mitt namn för tillfället, och bara kalla mig Sand. För sand är vad jag har precis överallt, på alla tänkbara och otänkbara ställen.

Det var härligt vid havet idag och vattnet var på gränsen till riktigt skönt. Mot slutet yrde dock sanden rejält och vågorna slog upp över min brassestol så jag var tvungen att flytta längre upp på stranden.

Har precis varit och duschat bort alla tångruskor och nu känner man sig sådär dåsig som man gör efter en dag i solen.

I över ett år har jag hört talas om tårtan med stort T, vinbärsfromagetårtan som enligt Anna är den godaste som finns. I onsdags gjorde jag äntligen slag i saken och var ute i bärbuskarna och skördade, sedan vispade jag och hade mig hela kvällen. 

Jag hade en känsla av att den inte blev riktigt lyckad när jag rörde ihop den, men när den igår skulle avnjutas och jag lyfte av formen för att dekorera den och fick se hur snygg den blev, då höjdes mina förhoppningar rejält.

Tyvärr måste jag meddela att det för mig blev tårtan med litet T. Jag lyckades bra med digestivebottnen och gelén på toppen, men det där emellan, själva fromagen var ingen höjdare. Konsistens var för kompakt, så hela tårtan dallrade som en sådan pudding man brukar se i tecknade filmer.

Jag tror säkert tårtan är jättegod egentligen, jag litar på Annas smaklökar. I detta fall var det nog frågan om ett havandefel, och jag skyller på bagaren.

Annas original & min kopia - snygg var den!

Lördagen har snart passerat och det har varit den skönaste dagen på länge. Mina arma fötter har fått sig en välbehövlig vila, jag har "poppat" lite med stereon på högsta volym men även legat och lyssnat på en ljudbok.

Nu öser regnet ner, och det var väl tur att det inte blev grillat ikväll. Sitter och planerar för middagen, och undrar om jag ska ge mig på att laga någon kulinarisk läckerhet eller hålla mig till nudlar och ketchup?

Imorse stod jag inför ett beslut som jag inte visste hur jag kände inför. Jag försökte känna efter, tänka tillbaka på det som varit och, enligt goda råd, lyssna till mitt sunda förnuft. Men jag visste helt ärligt inte vad jag kände, eller hur jag skulle göra. Var det värt risken att hamna på ruta ett igen?

Så jag stod lutad över frysboxen imorse, planerade middagen inför den speciella kvällen då allt plötsligt bara klarnade. Jag visste direkt vad jag kände, och jag visste exakt vad jag skulle säga och vad jag skulle besluta. Så jag stängde locket till frysboxen igen...

Därmed tar jag med mig lärdomen om att viktiga beslut fattas bäst med huvudet halvt nerstucket i frysboxen!

Kanske har det något att göra med alla de valmöjligheter som uppenbarar sig när man öppnar frysen, i varje fall vår. Så det svåraste beslut blir enkelt i jämförelse med att välja rätt sorts frysta grönsaker till middagen.

"O du, Sandra. Du är bäst på att säga vad du tycker. Alla borde få en möjlighet till att känna dig."

Fick ett samtal tidigare ikväll från min mamma som berättade att det hade skett ett litet "missöde".

När hon sa det ordet knöt det sig genast i min mage. Som tur var hade inget hänt dem personligen, men hon hade lyckats tappa sin telefon och plånbok på Autobahn i Tyskland! Väskan hade tydligen öppnat sig av luftdraget och sakerna hade spridits över vägen.

Autobahn är inte det lämpligaste stället att vända på och gå längs vägkanten för att leta efter plånboken när bilar kör i 150km/h, men min pappa hade gjort ett försök och faktiskt hittat plånboken. Pengarna var borta, men körkortet var kvar och en del av VISA kortet som brutits i bitar. Telefonen hittade han aldrig, troligtvis är den överkörd.

Det var en gammal telefon så för den sakens skull gjorde det inget, och mamma hade inte haft så mycket pengar med sig och eftersom VISA kortet var sönder så var det nog ingen fara med den saken heller.

Så hon ringde mig för att berätta storyn och att de inte var nåbara på hennes telefon. Även om mamma tyckte att vi kunde skita i det, så ansåg jag att vi trots allt borde spärra VISA-kortet och kontantkortet, även om sannolikheten för att någon skulle hitta dem eller att telefonen var hel är väldigt liten.

Så genom hela Allsång på Skansen satt jag i telefon, först med banken och spärrade kortet. Sedan ringde jag Comviq som spärrade kontantkortet. Tydligen hade mamma laddat det med ganska mycket pengar nu när de skulle resa och det visade sig att man kunde få tillbaka sitt nummer och "potten" men då krävdes en polisanmälan. 

Så jag skulle göra en polisanmälan på internet och då skulle man ange telefonens IMEI-nummer (tillverkningsnummer) som man hittade på kvittot eller lådan till telefonen. Jo lycka till, telefonen är säkert mer än tio år gammal och var hittar men den informationen? 

Så jag fick ringa till polisen istället, och kom i kontakt med en supertrevlig kvinna, och hon skrattade åt att mamma lyckats tappa telefonen på Autobahn. Men hon hjälpte mig med anmälan och jag sa att vi inte brydde oss om själva telefonen, anmälan var endast för att få tillbaka kontantkortet från Comviq vilket hon förstod.

Efter samtalet med polisen fick jag ringa tillbaka till Comviq för att ange numret på polisanmälan, samt svara på några kontrollfrågor och sedan skulle tydligen allt ordna sig.

Vilken rörig kväll det blev, men jag känner mig extremt duktig och flitig för tillfället. Som sagt missade jag hela Allsången, men jag fick en rapport om att det ändå inte var något att se.

En pappa kom med sin fyraåriga son:

Pappan: - Vad vill du ha att dricka? Här är MER, vill du ha päron eller apelsin?
Sonen: - Jag vill ha Cola.
Pappan: - Jag tror faktiskt inte de har någon Cola här.
Jag: Jo det har vi faktiskt, den står där. *visar*
Pappan: Men herregud! Det var ju väldigt smart av dig, han skulle han ju inte förstå!
Jag: Oj, nu förstörde jag allt...

Jag försökte bara vara kundvänlig och förstod inte alls hinten att pappan skulle hindra sin son från att dricka frätande CocaCola. Det hemska var den blick jag fick av pappan, han blev på allvar riktigt sur på mig. Jag försökte lindra skadan genom att fråga;

- Vill han kanske ha ett sugrör?

Big happenings in the village today, om man säger som så. Tydligen har det varit filminspelning i byn idag och jag har helt missat uppståndelsen! Jag har märkt att där kommit ovanligt många bilar, men inte undersökt vidare vad det berodde på. Kanske Wallander? Nä jag vet inte, fick bara nyss berättat för mig att där var otroligt mycket folk, bilar och filmteam en bit upp i byn. Hur kan jag missa något sådant!?

Sen, om vi fortsätter på kändisspåret så kom vår "kändisgranne" nyss och överlämnade en stor påse med diverse godsaker till oss. Han hade uppträtt på en festival igår och fått flera påsar och tyckte vi förtjänade lite gott, trevliga grannar som vi är. Ja det tackar man för!

Update! Innan vi åkte iväg på grillparty hos min syster åkte vi på en liten "spaningstur" i byn (okej...jag tjatade mig till det!) Där var 8 stora trailers, catringvagn, filmteam, personer som satt i klassiska "regissörsstolar"; helt enkelt värsta pådraget. Jag blev så exalterad och satt praktiskt taget klistrad i vindrutan för att se några kändisar, dock  utan resultat. Att döma av de gula registreringsskyltarna på några av filmteamets bilar rörde det sig troligen om inspelningar av den engelska versionen av Wallander som jag vet spelas in runt Ystad för tillfället. Så spännande!  

En tisdagkväll innebär Allsång på Skansen och efter det Morden i Midsomer, vilket innebär att man är bänkad framför Tv:n i minst 2,5 timme. Förra tisdagen kom jag direkt från Köpenhamn och vandrade hem genom byn, klockan var fem i nio och jag blev varse att Magnus Uggla stod på Sollidenscenen i Stockholm. Från varje hus skrålade "Kung för en dag" ut genom de öppna fönstren och i "svängen" ekade det t o m lite och Magnus Uggla tonade ut över dalen.

Allsång på Skansen måste man alltid tycka till om, framförallt om man ska möta någon levande själ nästa dag, då frågan förr eller senare alltid dyker upp; "Såg du Skansen igår? Vad tyckte du?"

Här kommer mina kommentarer om Tv-kvällen eftersom jag troligtvis inte stöter på någon "levande själ" under morgondagen:

Lasse Stefanz - Jag är ingen dansbandsfantast men heller ingen hatare av musiken, jag förstår bara inte vad grejen är med just Lasse Stefanz. Jag vet många jämnåriga med mig som seriöst tycker de är bra och åker och lyssnar på dem överallt, t o m mina föräldrar tycker de är mossiga och fruktansvärda att lyssna på.

Brolle - Jag var länge förtjust i hans musik och sångröst, men sedan Körslaget tål jag verkligen inte honom! Han är "lite för mycket" och det kryper i skinnet på mig varje gång han ska berätta; "Jag är född i Norrland, långt ute på landet.. bla bla bla" Men jag måste erkänna att låten "Jag är född i en liten by" är väldigt fin.

Anders Lundin - Han sjöng en hyllningssång till tisdagen och jag kände så väl igen melodin men kom inte på vilken låt det var. Först för några minuter sedan kom jag på vilken låt Lundin snott melodin ifrån, "My Guy"!

Rock-gamlingarna - På högstadiet skrev jag ett arbete i musiken om "Svenska 50-tals rockare" eller något liknande, och skrev om både Rock-Ragge, Rock-Olga och Little Gerhard och eftersom jag är i rensartagen här hemma så hittade jag faktiskt det arbetet igår på vinden. Förövrigt är Rock-Olga nog det coolaste artistnamnet man kan ha.

Kissepaus - Public Service i all ära, utan reklamavbrott, men 2,5 timme utan kissepaus, det är nästan inte mänskligt! Så fort den sista tonen tonat ut i "Stockholm i mitt hjärta" får man rusa till toaletten och göra vad man ska riktigt snabbt. Det är förödiskt att missa den första minuten i Morden i Midsomer, då är det alltid någon som dör och missar man det är det kört att följa med i resten av avsnittet.

Morden i Midsomer - Var det inte ovanligt spännande ikväll, nästan lite rysligt? Jag skrek till högt när den där Michael som egentligen var Sebastian skulle slå ner kommissarie Barnaby i källaren. Se, jag blev så rädd så nu kan jag inte sova.

Idag var det nära att jag blev efterlyst. Min mamma och syster hade ringt 19 gånger på hemtelefonen och 11 gånger på mobilen sedan min syster ringt mamma och frågat om hon visste var jag var eftersom jag inte svarade. Sedan hade de båda oroat varandra och eftersom jag är känd för att vara familjens "klumpeduns" så hade de målat upp de värsta scenariona för varandra, bara för att jag inge svarade i telefonen. 

Så var höll jag då hus?

Jo, jag var på vinden! (Det börjar nästan bli tradition i vår familj att vara vilse på vinden) Jag fick ett ryck imorse och var tidigt ute för att börja sortera och det är inget man gör bara på en förmiddag. Vi har två nästan lika stora hus på tomten, ett bor vi i och det andra samlar vi skit i. Janne "Loffe" Karlsson uttalade sig vid ett tillfälle om att det var "ett riktigt skithus" och ja, jag kan inget annat än instämma.

Där finns precis allt man kan tänka sig; en halv bil, krukor i mängder, leksaker från 1975-2000, kläder, böcker, möbler etc. allt i en salig röra. Upprensningen blir inte lättare av att mina tankar ständigt ryms av "Åhh det är synd att slänga" när jag finner en liten låda jag spikat ihop i trädslöjden.

Jag blir så sentimental, och det tar en evighet att gå igenom allt eftersom man plötsligt hittar en gammal kalender från högstadiet med hjärtan och anteckningar med bl.a. "Jag + Patrick = 3 månader" och jag har absolut ingen aning om vem den här Patrick var.

Som sagt kom jag inte så långt i dag, men jag fyllde tre stora kartonger med skolböcker och anteckningar från årskurs 1 till nuvarande högskolestudier. Jag kan inte slänga det! Jag gick igenom allt och tror att jag rensade ut fyra räknehäfte som jag tänkte slänga, men när jag väl skulle tejpa igen lådorna så lade jag ner dem igen.

Jag har inte berättat att vi har fått en ny medlem i familjen. Han heter Ernst och är en söt igelkotte som byggt sig ett sommartorp ute i vår tistelbuske.

Ernst är min lilla skyddsling som jag vårdar ömt och ger vatten och mat varje dag. Alla här hemma är väldigt engagerade i Ernst, förutom min moder som utvecklade någon form av igelkottsskräck vid en händelse förra året. Vid kvällsfikat är det inte ovanligt om samtalen kretsar kring Ernst:

- Jag såg att Ernst var ute på en kvällspromenad ikväll.
- Jaså? Ja jag började undra, han har inte varit hemma på hela dagen.
- Du har väl gett honom mat ikväll och fyllt på vatten?

Dock är jag lite sur på Ernst för tillfället, han har börjat rymma hemifrån och ikväll såg jag honom smyga runt och prassla hos grannen. Jag tror han börjar bli lite bortskämd och uppskattar inte alls den roomservice jag ger honom. Jag skulle behöva uppfostra honom, undrar om det finns något tv-program, typ "Mannen som pratar med igelkottar"?

Det tjöt i hela huset och det tog lite tid för mig att koppla vad det var som lät. Inbrottslarmet! Jag vände på huvudet för att se vad klockan var, då det eventuellt kunde vara någon i familjen som gått på det när de skulle iväg.

Nä, vid denna tidpunkt var det bara jag hemma. Jag flög upp ur sängen och stängde av larmet som hade utlöst ute i "snickarboa". Jag spanade ut genom fönstren för att se om jag såg något skumt men icke.

Jag har fasat för just detta scenario att det larmar, man är själv hemma och så måste man gå ut och se vad som hänt, man vet ju inte vad man kan tänkas stöta på. Det värsta scenariot är ju om det är mörkt ute, nu var det åtminstone ljust så jag kände mig lite modigare.

Jag fick ta ett varv runt huset men inget såg konstigt ut, sen ringde pappa hem och undrade vad som stod på då larmet kopplats vidare till hans telefon. Så med honom i luren skickades jag ut för att undersöka saken.

Men det var tomt. Inte en kotte, och skönt var väl det. Men det är ändå lite mystiskt och det gav åtminstone mig en rejäl adrenalinkick såhär på morgonen.

Igår var det dags för den årliga turen till Köpenhamn och vilket perfekt väder det blev till att strosa runt på Köpenhamns gator.

Vi shoppade lite, tittade på folk och försökte göra de bästa fynden på Pilgrims REA. Efter mycket rabalder och letande efter ett matställe med stora tallrikar (?) så lyckades vi även få något att äta. Det blev en god Medelhavsbuffé, dock hade de små tallrikar men man kan ju inte få allt här i världen.

Dagen flöt på utan några större strapatser, förutom att tåget från Köpenhamn blev försenat så vi fick springa som galningar för att hinna med vårt anslutande tåg. Anna hånade mig för att jag ville satsa på att springa men jag tror nog att hon tackade mig när vi hoppade på tåget en minut före avgång istället för att behöva vänta en timme till nästa tåg.

Som sagt, underbart väder och trevligt sällskap. En dag kan inte bli mycket bättre!