Raj datti raj di raj datti da!

Så hörs det från nedervåningen just nu. Men det är faktiskt relativt lugnt i år. Det har varit julgransresning i byn, eller snarare i vår trädgård och nu är det "gran(n)fest" här hemma.

Folk undrar nog om vi lider av storhetsvansinne när de ser granen, säkert den största i hela kommunen som är placerad i vår trädgård i denna lilla håla. Den "nyinflyttade snygga killen" cyklade förbi och jag kan tänka mig att han undrade vad vi höll på med. Där stod vi i trädgården o drack glögg, sjöng snapsvisor och hade en gran hängandes i en lastbilskran över gräsmattan.

Nu är det jul, granen är på plats. Visserligen räcker inte ljusen ända ner till marken men vi fick dock lite kottar som bonus. Alltid något.

När jag fyllde år fick jag en väldigt fin svart skål. Den paketerades in och sattes upp på vinden (mormors vind) för kommande vuxenliv. Men såhär i adventstider har jag gått och funderat på skålen ett bra tag och tänkt på att göra ett blockljusarrangemang i den istället för den traditionella adventsljusstaken, något som tydligen har blivit väldigt modernt iår.

Så jag köpte hem attiraljer och har suttit i tre kvällar i rad och bockat till siffror av guldtråd och fäst pärlor o grejat. Jag har alltid en klar bild av mina kreativa projekt i huvudet och förväntningarna är skyhöga.

Så igår klättrade jag upp på mormors vind och plockade ner den där skålen. Fortfarande lika fin men dock inte i det format jag kom ihåg, hade den verkligen så hög kant?

De svarta ljusen som skulle vara helt blanka, där trillade "lacken" av när man tog av plasten. När jag skulle fästa siffrorna vid ljusen så blev det inte som jag hade tänkt mig. Skålen var väldigt konstigt rundad i botten så ljusen kunde inte stå rakt. Ljusen var för stora eller skålen för liten, så jag fick tränga ihop dem så man skulle kunna se alla siffrorna samtidigt. Kanten på skålen var för hög så mitt tänkta arrangemang på botten såg så fruktansvärt dumt ut. Min satsning på otraditionella julfärger ångrade jag skarpt då det faktiskt inte passade in här hemma.

"Inte hela världen" tycker kanske ni, eller "Det ser väl bra ut". Men ni kan inte förstå hur mycket det verkligen stör mig och hur sur o besviken jag är för att det inte blev som jag hade tänkt mig!

Ähh, åt helvete med kreativiteten!

Det är fredag igen. Ett inlägg på en hel vecka. Ja, det är nästan en skandal!

En kärleksförklaring
Jag älskar min blogg, på ett helt naturligt sätt, men just nu har jag helt tappat stinget, vilket ni kanske har märkt. I början av sommaren skrev jag ett "Tack för mig -inlägg" som jag skulle posta på dagen exakt tre månader efter att jag startat bloggen, perfektionist som jag är. Där beklagade jag över att bloggen inte utvecklats till det jag ville o annat trams.

Sommaren kom o jag blev glad över att jag inte postade det där inlägget. Jag älskar att skriva om mina vardagsbetraktelser o små problem, oftast med ett försök att få till en humoristisk tvist. Det är så jäkla tråkigt att läsa bloggar som enbart är redogörelser för vad folk har gjort på dagen, som faktiskt är helt jäkla ointressant för mig som inte känner den personen. Jag har försökt att undvika det, men det är vad den här bloggen just nu har förvandlats till.

Inte blev jag någon superbloggare heller, mina tidigare 4 läsare har dock förökat sig till 8 den senaste tiden. O jag är jävligt glad över det!

Men nej, detta är inte ytterligare ett "Tack för mig -inlägg". Tänkte bara upplysa om att ni får stå ut med mina dagsredogörelser utan något större djup eller humor. Kanske en beteckning på mitt liv just nu?

O nä, jag är inte redo att ge upp mitt kära Dagdrömmeri!

Jag är ingen inbiten filmfantast men min pappa, som förövrigt hatar att titta på film, hade lånat hem några dvd-filmer av en arbetskamrat. Vid en första anblick på framsidan av omslaget så konstaterade jag att det inte var något som föll mig i smaken. Action och skräck, nej tack.

Men igår kväll, då det ändå inte var något vettigt på tv tänkte jag att vi kunde se en av dem. Det var en skräckfilm, 1408 om ett hotellrum där de som checkade in aldrig checkade ut igen och som aldrig överlevde mer än en timme. Lite lagom läskigt sådär tänkte jag. Visst orsakade den att jag drog upp benen i soffan och gömde mig lite lätt under filten men tillsist blev den så väldigt märklig, så man visste inte vad som var verklighet (okej inget är verkligt) o vad som var en dröm, vilket slog av på skräcken en aning.

När filmen var slut så gick jag o lade mig, ändå lite lättad över att jag inte var ensam hemma.

Men natten har varit fruktansvärd! Jag har drömt om att Michael Persbrandt var en mördare som hade mördat unga flickor som påstods vara hans barn. Jag var tydligen en nära vän till Persbrandt så han sökte skydd hemma hos mig, då det var ett väldigt polispådrag för att hitta honom. Jag slets mellan förtvivlan och rädsla för att ange honom, trots att jag visste vad som hade hänt, men jag kunde inte veta om han skulle göra samma sak mot mig! Men när ytterligare ett lik flöt upp på stranden där jag badade... ohh rysningar...

Imorse när jag kom upp sa pappa till mig :

P: Sandra du får inte titta på skräckfilmer fler gånger
J: Nähä, varför inte det då?
P: Ja du låg och skrek i natt o kallade på mamma så jag fick gå o titta till dig.
J: O herregud...

Det finns en anledning till att jag bara tittar på romantiska komedier med ett lyckligt slut!

Det är när man sitter här, med hörlurar i öronen och lyssnar till en intervju som till synes höres vara inspelad på ett diskotek men i verkligheten på Espresso House med väldigt hög bakgrundsmusik o bland kaffekoppsskrammel o basdunk kunna urskilja våra röster o intervjupersonens röst, det är då man börjar fundera över om man inte har några innestående gentjänster.

Stefan, fanns det inte en viss person som satt och skrev ut sidvis med affärsavtal till dig? Kanske dags att höra av dig o åtgärda den tjänsten. Men det är klart, jag ska helst bli klar innan jul o med din fingersättning....hmm...nej...

Ehh, någon annan som känner sig träffad?

Sitter o tittar på Justin Timberlakes Futuresex/Loveshow på Tv400 samtidigt som jag sitter o läser en vetenskaplig artikel med titeln "An Examination of Learning Processes During Critical Incident Training:

Implications for the Development of Adaptable Trainees".  Ehh!? Jag fattar verkligen ingenting, o det beror nog inte enbart på Justins poppande i bakgrunden.

Börjar bli sådär lagom nervös inför morgondagen då det är dags för min o Saras första intervju inför vår studie. Jag vet inte riktigt om vi är väl förberedda eller ej för vi har inte riktigt grepp om vad det hela kommer innebära eller vad det ställer för krav på oss. 

Jag vet med mig själv att jag inte kan vara naturlig i sådana situationer eftersom nervositeten alltid tar ett stadigt grepp om mig och får mig att tappa fokus. Hur väl jag än intalar mig själv att jag ska vara lugn o sansad, så knäpper det alltid till i hjärnan o gör mig till ett stakande o skakande nervvrak som sluddrar o inte får ur sig vad jag vill säga.

Håll tummarna för oss imorgon, det är det enda jag kan säga.

När jag var liten så var min stora idol Emil i Lönneberga. Jag läste böckerna och såg ständigt filmerna med honom o ville vara som han, men förutan bus o helst utan att bli instängd i snickarboa.

Men Emil tyckte om ostkaka och jag minns att jag följde med mamma till affären och gick där med min lilla kundvagn och köpte ostkaka, precis som Emil.

Jag kommer fortfarande ihåg vilka höga förväntningar jag hade när ostkakan stod i ugnen och jag satt där vid bordet och väntade på att få smaka. Men jag kommer också ihåg vad jag kände när jag väl fick smaka. Jag tyckte det var så fruktansvärt äckligt, och min besvikelse går inte att beskriva i ord.

Ikväll åt vi av någon anledning ostkaka här hemma, och alla minnen kom upp till ytan. Jag tycker fortfarande inte det är någon höjdare om man inte dränker in den i grädde o jordgubbssylt, för först då går det att få ner.

I fredags lånade jag hem en liten digital bandspelare från högskolan, som vi ska använda när vi genomför våra intervjuer o tänkas så kul man kan ha med den. Satt och spelade in gårdagens familjemiddag, o herregud vad hemskt det är att höra sig själv!

Sitter och vänjer mig vid min egen röst för snart har jag många långa dagar av transkribering framför mig.

Nu är det jul här i vårt hus, julen är kommen hoppfallrallera!

Glögg o pepparkakor, o tomtar i överflöd betecknar dagen. Idag har vi strosat på julmarknad o köpt små nissar o träffat tomten.

Lilla Filippa spanade intresserat in den skäggige figuren, som hon inte tidigare har träffat i sitt lilla liv. Han bjöd henne på en pepparkaka som hon glupskt smaskade i sig och sen spydde ut på min halsduk. Sådär lagom mysigt.

Men det har varit en trevlig dag. Nu har jag tänt fyr i spisen o planerar för att värma ytterligare lite glögg o mysa med i värmen från den öppna spisen.

För de som känner mig närmare är detta ingen överraskning, eller snarare för Anna är detta ingen överraskning. Hon vet hur jag är och har kämpat med mig i många år. Inte bara det att mitt minne är kasst, jag har även en tendens att ha lite svårt att komma ihåg människors namn, eller nja, jag har svårt att komma ihåg människor i största allmänhet.

Innan vi två ska börja skvallra om en person måste Anna alltid göra långa utredningar om vem det är vi pratar om, och jag vill säga hon är ganska bra på det numera och jag brukar koppla relativt snabbt.

Ikväll satt jag dock på msn och en barndomskompis började prata med mig, o för att göra en lång historia kort så hade hon en ny kille (som även fanns med på bild på msn) och jag frågade lite om honom. Hon undrade om jag visste vem han var, för han hade tagit studenten samma år som jag. Jag satt och studerade bilden och jag hade tidigare tyckt att jag kände igen honom och tyckte nu att jag fått en förklaring på det, jag hade väl antagligen sett honom på skolan.

Diskussion fortsatte, jag frågade vad han hette. Först förnamnet, o det klickade till lite i min hjärna, sedan efternamnet o det klickade lite till, sen fick jag reda på vilket program han hade läst på gymnasiet o det klickade ytterligare. Jag var tvungen att rusa upp för trappan och leta fram mina gamla skolkataloger.

Först då kopplade jag. Herregud, jag och han hade gått i samma klass!

Jag skulle behöva ha en Anna vid min sida varje dag, detta hade aldrig hänt henne.

När jag blir tillfrågad att ställa upp i olika intervjuer, via e-post, vanlig post eller telefon så känner jag mig alltid speciellt utvald och ställer mer än gärna upp. Jag tycker helt enkelt att det är jätteroligt! Den senaste månaden har jag blivit vän med SIFO och deltagit i flera undersökningar.

Igår fick jag ett tjockt brev på posten, innehållande en Hänt Bild som jag skulle betygsätta. Hur kul som helst! Jag skulle betygsätta rubriker och artiklar och svara på hur jag reagerar på olika reklamer i tidningen. Som tack för hjälpen fick jag en korttidsprenumeration på en valfri tidning. Kanon!

Idag fick jag en ny undersökning via mail, efter att jag tackat ja till att medverka i SIFO:s undersökningspanel, jag är fullt upptagen.

Idag börjar veckorna från helvetet. Nu har vi inte längre några föreläsningar inbokade o fortsättningen på denna termin kommer vara helt fri, utan några fasta tider eller uppbokningar från Högskolans håll.

Dock är det inte lika bra som det låter, det blir inte till att ligga på latsidan o känna sig ledig. Idag börjar det på riktigt, C-uppsatsskrivandet. Det har varit en pågående process sen första dagen på terminen, men det är först nu vi inte har något annat parallellt och kan fullt ut fokusera på det.

Vissa kvällar ligger jag i sängen och våndas, och undrar hur fan jag ska klara av detta. Jag är en person som kräver struktur i min vardag och som ofta väntar till sista minuten att fullföra saker. Men den strategin kan jag inte bibehålla längre utan jag måste vara väldigt disciplinerad.

Just nu snurrar tankarna runt i huvudet och jag har bara ett fokus, den 21 december ska en uppsats vara inlämnad för en första kommentering från examinatorn.

Hur ska detta gå!?

Vi har en John Fogerty skiva som alltid sitter i bilstereon, som man vid det här laget kan utan och innan. Dagens låt tillägnar jag pappa på farsdag, vars ständiga rockande har gjort även mig till ett Creedence o Fogerty fan.

Inte skatteåterbäring, men dock återbäring på försäkringen.

124kr!

Tack Länsförsäkringar!

Skulle gå lägga mig tidigt. Skulle bara stänga av datorn.

Nu sitter jag här och har istället hamnat i värsta konferensen på MSN med två kursare, och jag skrattar så jag gråter. Det är riktigt kul med skvaller och höra vad alla andra har snappat upp bakom kulisserna, alltid är det något. Priset som vi får betala är väl att vi kommer vara tre mycket trötta personer på föreläsningen imorgon.

Nu har vi dock beslutat oss för att säga god natt och så även jag. Sängen väntar.

Vi har just nu en dansk nere i hallen. Någon ringde på dörren och pappa öppnade, dansken behövde tydligen hjälp. Det är så roligt att lyssna på, pappa förstår inte o dansken förstår inte.

Just nu försöker pappa sig på en vägbeskrivning. Den stackaren kommer förvirra bort sig här ute på landet. Att det är en stor myt att skåningar och danskar förstår varandra är jag den förste att skriva under på.

Amanda gjorde en bra version av denna låt i fredagens Idol, men originalet är alltid bäst.

Vi hade lite spökkalas igår då min systerdotter var här och sov över. Vi åt svart pasta (den luktade fiskmat) och gröna makaroner med köttfärssås, spökligt godis och några rysliga spindel-chokladbullar med lysande ögon. Spindelnät hängde ner över bordet från lampan ovanför och min pumpa på trappan lyste så fint.
 
Rysligt värre!

Angående förra inlägget, hittade den på YouTube!
 
Hade helt glömt bort första versen.

Jag har fått en låt på hjärnan som jag har trallat konstant på sedan igår kväll:

Doo wap ap ap a doo den doo, doo wap ap ap a doo den doo

Dagar kan passera fort, som en våg på öppet hav
På McDonald's varva ner, hos oss finns inga krav
Träffa dem man tycker om, o bara koppla av

Livet har sina goda stunder!


Haha, minns ni den? Den är så jäkla klämmig, det bästa reklamjingel som någonsin har gjorts. Jag minns klassresan till Åhus i 5:an då var denna en superhit och vi sjöng den konstant, olika versioner, stämmor och i kanon. Helst ska det där "do:andet" repeteras x-antal gånger före man tillsist bryter ut i sång.

Sjung den idag, lovar att den gör er på gott humör!

När man i princip har sovit och bott i samma kläder i tre dygn så är det ett stort steg att gå in i duschen och när man kommer ut därifrån känner man sig genast mycket bättre och förundras över hur gott man faktiskt kan lukta.

Jo jag mår helt klart bättre, idag har jag mest ömkat mig för att någon ska tycka synd om mig, men jag vet inte om det har fungerat särskilt bra.

Nu sitter jag här, relativt fräsch och förundras över att torsdagarna är den sämsta tv-dagen som finns.