Skräckfilmen och jag
Jag är ingen inbiten filmfantast men min pappa, som förövrigt hatar att titta på film, hade lånat hem några dvd-filmer av en arbetskamrat. Vid en första anblick på framsidan av omslaget så konstaterade jag att det inte var något som föll mig i smaken. Action och skräck, nej tack.
Men igår kväll, då det ändå inte var något vettigt på tv tänkte jag att vi kunde se en av dem. Det var en skräckfilm, 1408 om ett hotellrum där de som checkade in aldrig checkade ut igen och som aldrig överlevde mer än en timme. Lite lagom läskigt sådär tänkte jag. Visst orsakade den att jag drog upp benen i soffan och gömde mig lite lätt under filten men tillsist blev den så väldigt märklig, så man visste inte vad som var verklighet (okej inget är verkligt) o vad som var en dröm, vilket slog av på skräcken en aning.
När filmen var slut så gick jag o lade mig, ändå lite lättad över att jag inte var ensam hemma.
Men natten har varit fruktansvärd! Jag har drömt om att Michael Persbrandt var en mördare som hade mördat unga flickor som påstods vara hans barn. Jag var tydligen en nära vän till Persbrandt så han sökte skydd hemma hos mig, då det var ett väldigt polispådrag för att hitta honom. Jag slets mellan förtvivlan och rädsla för att ange honom, trots att jag visste vad som hade hänt, men jag kunde inte veta om han skulle göra samma sak mot mig! Men när ytterligare ett lik flöt upp på stranden där jag badade... ohh rysningar...
Imorse när jag kom upp sa pappa till mig :
P: Sandra du får inte titta på skräckfilmer fler gånger
J: Nähä, varför inte det då?
P: Ja du låg och skrek i natt o kallade på mamma så jag fick gå o titta till dig.
J: O herregud...
Det finns en anledning till att jag bara tittar på romantiska komedier med ett lyckligt slut!