Gårdagens kraftiga humörsvängning kräver sin förklaring.

Morgonen började med att jag försov mig 45 min, vilket givetvis kunde ha varit en indikator på att dagen skulle bli förjävlig. Men så var inte fallet. Jag hann med bussen och de extra minuternas oplanerade sovmorgonen bidrog till att jag faktiskt kände mig riktigt pigg.

Vi hade seminarium/redovisningar hela dagen och för min arbetsgrupp var de förlagda till tidig morgon och sen eftermiddag, vilket innebar att vi hade tre timmars ledighet mitt på dagen. Därmed intogs lunchen ute i det härliga vädret och vi snackade en massa skit, skrattade och diskuterade hormonrubbningar, oförklarliga känsloyttringar och konstaterade att det var den biologiska klockan som hade börjat ticka. Även årets första GB-glass intogs med stor njutning, det blev en klassiker, Magnun mandel.

Dagen var underbar!

På eftermiddagen var det tillsist dags för en gemensam avslutning av dagens seminarium och det var väl där helvetet bröt loss. Vår klass är i uppror, och det märks att vi nu har gått tre år tillsammans. Smekmånaden är definitivt över. Att förklara vad allt handlar om är omöjligt, men det kan konstateras att om vissa personer hade fått/kunnat hade de slagit varandra på käften. Bråken och smutskastningen har pågått ett tag nu och jag har inte engagerat mig så värst mycket, och jag har inte heller valt sida då jag inte ansett någon haft vare sig rätt eller fel. Det handlar om grupperingar och om ett fåtal starka individer som anser sig ha tolkningsföreträde och såklart alltid vet bäst.

Men igår eskalerade det hela, då någon tog ton och ni kan inte ens föreställa er vilket jävla liv det blev. Alla utryckte högljutt sina åsikter, någon smällde näven i bordet och reste sig upp och var så arg när hon talade att rösten nästan brast. En annan reser sig upp och går ut och smäller igen dörren varpå vår lärare skriker efter honom att han måste stanna kvar. Då öppnar han bara dörren och säger "Helt ärligt, jag skiter i vad du säger" och så smällde han igen dörren ytterligare än gång.

Jag brukar aldrig säga något, men fy fan vad arg jag blev då. Sara som satt bredvid mig sa: "Ska du verkligen säga något?" när jag satt där och med en bestämd uppsträckt arm och försökte få en syl i vädret. O ja det tänkte jag. Jag tänkte berätta för dem alla att det var dags att hålla käften och förklara för dem hur dumma i huvudet de var, eftersom det var de själva som försatt sig i den här situationen och att det inte var läge att klaga nu. Men jag gavs aldrig ordet, och läraren tittade på mig och trodde sig veta vad jag skulle säga. Eftersom jag tidigare påtalat för honom hur missnöjd jag var med just orsaken för bråket.

Abrupt avslutades allt och jag fick inte uttala mig, och det gjorde mig om än ännu argare, men det var dags att åka hem.

Jag kliver på bussen fortfarande kokande av ilska och bemöts av den otrevligaste och mest idiotiska busschaufför jag någonsin stött på. Jag säger var jag ska och eftersom jag ska byta buss anger jag zonnumret. Så ryter han till "Du, det finns inte" Fan tänker jag, sa jag fel och eftersom han inte gör en antydan till att själva kolla upp det, vilket egentligen är hans skyldighet för jag behöver inte kunna det, så ursäktar jag mig och säger att jag ska kolla upp det och sätter mig längst fram för att kontrollera i tidtabellen. Jo, zonnumret stämde, jag hade rätt!

Där är en lång kö av människor som skulle åka med bussen, bl a en kille med cykel som vänligt frågar var han kan göra av cykeln. "Luckan längst bak" skriker busschauffören till svar och killen börjar försiktigt att säga att han redan prövat och då skriker han igen "För fan, längst bak säger jag" När killen fortfarande inte lyckas få in sin cykel ber en medresenär vänligt busschaufför om hjälp varpå denne skriker igen "Jag har för fan två armar precis som han!"

Där emellan smiter jag in igen i kön och säger att mitt zonnummer visst stämmer. Busschauffören knappar på sin maskin och ryter "Ja, nu gick det" och gnäller högljutt över att jag är besvärlig, men det beror på att han inte kan. IDIOT!

När jag sedan byter buss och sticker ner kortet som man ska, då jag redan betalt för min resa, och går och sätter mig. Då vänder sig den busschauffören sig om och skriker över hela bussen "Du, du du! Var ska du någonstans" Jag säger var jag ska, och då säger han försynt "Jaha, du ska av däremellan". Han trodde alltså att jag försökte luras då han antagligen sett på sin apparat att jag inte hade betalt till slutdestinationen.

Hela den bussturen kryddas av en alkis som stinker sprit och skriker "Jag tänker aldrig lämna dig, jag tänker aldrig lämna dig, jag tänker aldrig lämna dig, jag tänker..." När jag ska gå av vänder alkisen sin kärlek till mig, "Du är det finaste jag vet, du är det finaste jag vet, DU är det finaste jag vet"

Förstår ni nu?