Blåslagen klagan
Min kropp ser ut som om jag har varit i ett ordentligt slagsmål. Jag har gigantiska blåmärken på insidan av båda låren och ett stort på underarmen, som snarare är svart än blått. Jag sa att jag inte slog mig särskilt efter cykelolyckan, men om man ser på min kropp nu känns det som om man borde revidera den storyn.
Vid mitt förtvivlade samtal till pappa i onsdags så lovade jag också i all hets att hjälpa honom att bära in två garageportar, jag gjorde vad som helst bara han kom och hämtade mig. Det skulle jag aldrig lovat, när jag nu tre dagar efter fortfarande har träningsvärk och ont i ryggen. Fy fan! Det fanns kanske en anledning till att garageportarna levererades med kranbil till vår trädgård och att det därmed inte var ämnat att två personer skulle bära in dem. Det är i stunder som dessa då man önskar att pappa hade fått en son som kunde hjälpa till med sådana sysslor.
Mycket har jag burit i mina dagar, men detta var det värsta jag varit med om. Min pappa är inte alltid så vänlig när man hjälper honom och vi brukar för det mesta bli stora ovänner när han skriker på en för att man inte tar i ordentligt, eller snarare att man inte kan läsa hans tankar. Men i onsdags var han otroligt mild och det var verkligen på gränsen till vad vi båda orkade med. Inte blev det bättre av att grannen kom körande och stannade för att "titta på" och skulle se om vi klarade det! Men då säger pappa till honom:
- Hon är stark ska du veta!
Då blev jag stolt.