Stalkervarning?
Jag är besatt!
Fredagskvällen med Jason Mraz har kastat mig flera år tillbaka i utvecklingen och gjort mig till en fjortonårig och pubertetsstinn tonåring som tapetserar sitt rum med planscher på idolen.
Än har det inte gått så långt så jag börjat häftstifta upp bilder på väggarna här hemma, men det är inte långt ifrån. Det var en faslig tur att jag inte hade denna känsla redan i fredags för då hade väl Anna fått problem med mig när jag hade försökt kasta mig över kravallstaketet och upp på scenen till honom.
Sedan helgen har jag finkammat internet på varje ord som skrivits om konserten och blir illa till mods om jag får se ett enda negativt ord. Jag är konstant uppdaterad på YouTube för att se om där kommer upp nya klipp från kvällen. Förövrigt är det ganska fantastiskt, jag har hittat 25 mer eller mindre kvalitativa klipp från konserten så det går i princip att återuppleva allt igen och det är exakt vad jag gör. Sitter och njuter och blir berörd av YouTube klipp!
Jag är en sådan tönt. Jag vet, men jag är också den förste att erkänna det. Fråga inte mig "Hur var konserten?" för då får ni en mycket mer detaljerad redogörelse än ett "Jo den var bra". Jag lovar, ni orkar inte lyssna. Den reaktionen börjar jag få från familjen nu sedan jag X-antal gånger visat dem klipp på internet. "Titta på detta, visst är det bra!" Titta på detta då, han är så rolig!"
Men det var något med den där konserten, den tilltalade mig helt enkelt!
Ville bara säga det. Lätta mitt hjärta. Det går över. Så småningom.