Förjävligt att ha ett efternamn som börjar på P, det gör att man kommer långt ner på listan vilket i sin tur gör att man får plågas extra länge. När mitt namn ropades upp och jag tillsist fick pappret i handen var jag nära att svimma, hjärtat dunkade och magen gjorde frivolter. Jag hade tittat efter alla tecken på att det var jag som hade misslyckats. Var det mig hon tittade på när hon sa att två fått U? Alla suckade lättande när de fick sina papper, och eftersom jag var bland de sista var U:na säkert kvar i den allt minskade högen.
 
Det gick vägen. Herregud. I made it! Det fanns t.o.m. en liten marginal till den fruktade avgrunden. Otroligt.

Vi firade med Toblerone! Kan det bli bättre?