Eftersom jag numera åker buss i motsatt riktning än vad jag alltid annars har gjort, har detta öppnat upp för nya bekantskaper i busskuren.

Som boende i en byhåla är man van vid "alla-känner-alla-mentaliteten", därför är jag numera djupt chockad över att detta faktum inte längre stämmer. De senaste veckorna då jag åkt västerut har jag i busskuren stött på sju, för mig helt okända människor. Jag är helt förundrad över var alla kommer ifrån, jag har aldrig sett dem tidigare!

När jag kommer hem på kvällen drar jag hela valsen vid köksbordet. "Vet ni vad, imorse stod där en man i busskuren som jag aldrig sett förut. Vem kan det vara?" Sen har vi långa redogörelser om vilka hus som varit till salu det senaste året, vem som har flyttat till byn etc. Dock har vi bara lyckats lösa var en av de okända hör hemma, detta efter att jag tjuvlyssnat på ett samtal i busskuren.

En annan som åker med bussen västerut är den tidigare omnämnda "nyinflyttade-snygga-killen". Han är väl inte så nyinflyttad längre, han ser dock lika bra ut men har visat sig vara riktigt otrevlig! Eller han är inte otrevlig, han är helt enkelt inte trevlig. Jag må vara en aning gammaldags, men jag anser väl att det hör till vanligt folkvett att man hälsar på varandra, åtminstone hälsar om en annan person hälsar på en. Men han är grymt otrevlig och hälsar aldrig tillbaka! Det är inte enbart jag som har reagerat på det. 

Numera är han känd som "otrevliga-men-snygga-killen". Dock fick jag en smärre chock för någon dag sedan då jag kom upp till busshållplatsen och av någon anledning sa hej (har egentligen av principskäl slutat hälsa på honom) och han svarar! Igår hörde jag honom till och med prata. Vilken grej, trodde han var stum!

Jag har nog inte tålt tidsomställningen. Jetlag?

Nja, kanske inte. Men jag har känt mig lite risig idag. Hängig och trött i huvudet, så jag begav mig hem lite tidigare idag och väl hemma kokte jag en stor kopp varmchoklad och kröp upp i soffan under en mysig filt. Får hoppas på att det bara är allmän måndagströtthet och inte något annat som ligger och lurpassar och tänker bryta ut.

Apropå andra som inte verkar vara i fas med tiden är Anna. Vi har väl aldrig någonsin träffats så ofta som vi gör för tillfället, eller träffas är väl en överdrift. Hon brukar snarare svischa förbi mig på morgonen. "Godmorgon!" säger man och får till svar "Förlåt, jag är jättesen. Jag ska med bussen, jag hinner inte..." och så är hon redan 100m bort. 

Jag kan inte låta bli att skratta lite för mig själv och undra hur hon lyckas hinna med bussen? 

Jag har alltid hatat att ringa diverse samtal men min tidigare telefonfobi har det senaste året så sakta börjat försvinna. Numera skyr jag inte telefonen när det gäller att reda ut saker eller framförallt inte när jag vill klaga.

I veckan har jag varit ett riktigt "pain-in-the ass" till en stockholmare som heter Pierre, som är supportansvarig för ett analysprogram som jag använder på praktiken. Igår hörde jag honom nästan sucka när jag drog min vals "Hej, jag heter Sandra och ringer från personalavdelningen i X-kommun". Vi ska inte ens tala om hur många gånger jag ringt IT-avdelningen denna vecka heller, men det skäms jag faktiskt lite för.

Ikväll skulle jag dock ringa och beställa hemfärd till mina föräldrar och två vänner till dem, då de är ute och slår runder ikväll. Det var fråga om en busstur som körs med taxi, och som måste förbeställas minst två timmar i förväg. Men jag var ju ute flera timmar i förväg och ringde och blev kopplad till en kvinna som bröt kraftigt på svenska. Jag är övertygad om att jag hamnade i Estland, sedan det är känt att delar av sambandscentralen är placerad där. Det tog evigheter innan hon förstod vart de skulle åka ifrån och vart de skulle. Sedan bad hon mig dröja, var borta i över fem minuter. Sedan kom hon tillbaka och bad om linjenumret och bad mig dröja ytterligare fem minuter.

Jag trodde samtalet hade brutits när hon plötsligt dyker upp i luren och säger att den turen är fullbokad. Jag blev så irriterad! Jag hade absolut inget fog för det jag sa efter det och drog den ena valsen efter den andra om att så kunde de bara inte göra, att det inte står någonstans att det finns begränsat antal platser på den turen. Vad vet jag? Hon bad mig dröja igen. Man hörde på henne hur hon ärligt blev mer och mer förtvivlad men jag fortsatte att gå på som en ångvält. Jag fattar inte vad som hände med mig.

Jag brukar vara en sådan mes och accepterar det mesta när andra säger att det är på ett visst sätt. Men här gav jag mig verkligen inte! Hon förklarade hur hon hade pratat med alla sina kollegor och kontrollerat flertalet gånger i systemet men det var fullbokat. Jag gav mig ändå inte! Krävde att de satte in en extra taxi. Hon blev så förtvivlad, bad mig åter igen att dröja och sa att hon skulle ringa de ansvariga i trafikledningen. När hon kom tillbaka i luren så sa hon att hon försökt allt, men det var fullbokat. Eller det fanns tre platser men jag krävde ju fyra platser.

Sen fortsatte jag och tjata. Blev nästan lite otrevlig när jag tänker på det så här efter åt. Hon sa tre. Jag sa fyra. Hon sa att det fanns bara tre platser och jag krävde ändå fyra. Bad henne förklara för mig var jag kunde läsa att det fanns ett begränsat antal platser på den turen. Det kunde hon inte.

Det hela slutade i varje fall med att jag bokade de tre platserna. Fick klämma ur mig något som liknade en ursäkt mot slutet, att jag förstod att det inte var hennes fel.

Så det lär väl visa sig om "gänget" kommer hem ikväll, tre av dem lär väl göra det. Vad den fjärde beträffar så är läget något osäkert. Jag bestämde åtminstone vem av dem som skulle få stå kvar och frysa vid busshållplatsen sedan denna person yttrat något liknande "Ja Sandra, om du hade haft körkort..."  Innan de lämnade huset fick jag dock en stor kram av nämnda person och ett  "Jag älskar dig Sandra". Jag kan inte annat än le och hoppas de tar sig hem.

Min kropp ser ut som om jag har varit i ett ordentligt slagsmål. Jag har gigantiska blåmärken på insidan av båda låren och ett stort på underarmen, som snarare är svart än blått. Jag sa att jag inte slog mig särskilt efter cykelolyckan, men om man ser på min kropp nu känns det som om man borde revidera den storyn.

Vid mitt förtvivlade samtal till pappa i onsdags så lovade jag också i all hets att hjälpa honom att bära in två garageportar, jag gjorde vad som helst bara han kom och hämtade mig. Det skulle jag aldrig lovat, när jag nu tre dagar efter fortfarande har träningsvärk och ont i ryggen. Fy fan! Det fanns kanske en anledning till att garageportarna levererades med kranbil till vår trädgård och att det därmed inte var ämnat att två personer skulle bära in dem. Det är i stunder som dessa då man önskar att pappa hade fått en son som kunde hjälpa till med sådana sysslor.

Mycket har jag burit i mina dagar, men detta var det värsta jag varit med om. Min pappa är inte alltid så vänlig när man hjälper honom och vi brukar för det mesta bli stora ovänner när han skriker på en för att man inte tar i ordentligt, eller snarare att man inte kan läsa hans tankar. Men i onsdags var han otroligt mild och det var verkligen på gränsen till vad vi båda orkade med. Inte blev det bättre av att grannen kom körande och stannade för att "titta på" och skulle se om vi klarade det! Men då säger pappa till honom:

- Hon är stark ska du veta!

Då blev jag stolt.

Igår vid den här tiden mottog min pappa ett lätt uppjagat och skärrat samtal från mig:

- Pappa, jag har varit med om något fruktansvärt!

Om vi spolar tillbaka bandet några timmar så börjar det hela med att jag sms:ar Anna på morgonen och frågar om jag kan låna hennes cykel under dagen. Jag skulle iväg på en utbildning i andra änden av samhället och ville spara lite tid och slippa behöva gå. Makalöst nog passade det väldigt bra med Annas och min planering, då hon skulle iväg och jag kunde låna cykeln under tiden. Så vid middagstid möts vi upp och hon överlämnar cykeln i mina händer och jag kan på eftermiddagen cykla iväg till min utbildning.

När utbildningen är över några timmar senare cyklar jag tillbaka igen, mot stationen för att åka hem. Nästan framme sker en liten olycka. Jag cyklar helt vanligt, inga konstigheter, tro inte att jag försökte stegra upp cykeln på bakhjulet eller liknande. Men plötsligt trillar hela pedalen av och ja det blir tvärstop, kan man helt enkelt säga.

Jag lyckas på något mirakulöst sätt att inte slå ihjäl mig eller bli överkörd, men cykeln. Ja, den blev krokskadad. Direkt blev jag så jävla förbannad, på mig själv. Jag är så fruktansvärt klumpig och klantig och det var ju också typiskt att jag skulle lyckas att förstöra Annas cykel! Sånt händer bara mig!

Jag skämdes som en idiot och var något skärrad. Det är då jag ringer pappa. Han trodde minst jag var döende innan jag kom fram till att det fruktansvärda var att jag hade förstört Annas cykel! Han fick komma hämta mig och cykeln för att se om han kunde göra vid den, något han senare konstaterade att han nog inte kunde.

Så vi åkte till cykelhandlaren och lämnade in den. Jag var helt uppspelt och tillsist fick även gubben där säga till mig "Ta det lugnt, vi ordnar detta!"

Men det är ju så fruktansvärt pinsamt att låna saker och kvadda dem! Jag ville sjunka under jorden och försvinna...

En sak som är säker är att jag ska teckna en drulleförsäkring. En dubbel drulleförsäkring...

I mitten av augusti gick slaget av stapeln och jag dokumenterade mina fantastiska insatser som cheerleader. Men kampen och mina prestationer som pom-pom-flicka för en dag har idag nått nya höjder, och blivit en riksangelägenhet.

Imorse hängde jag på låset till Konsum sedan jag fått nys av lokaltidningen att Sveriges största fotbollsmagasin "Offside" har ett tjugosidigt reportage om kampen, som får en bybo och trogen supporter som mig varm i hjärtat. Med snabba steg tog jag mig till tidningshyllan och fick tag i ett av de få exemplaren.

Briljant skrivet och dokumenterat. Lokalpatriotismen fick hjärtat att slå några slag extra och fick mungiporna att dra ihop sig till ett leende. Tänka sig, jag kom även med på ett litet hörn. En ofrivillig linslus.

Det går väl knappast att missa att idag, den 4 oktober, är en dag som ska firas i detta avlånga land. Tidningarna upplyser om det och på radion har de nog nämnt det sådär en tjugofem gånger redan. Denna dag är väl snart mer uppmärksammad än självaste julafton. 

Jag har nog inte varit ensam om att idag stå i köket och kavla, smöra, sockra, kanela, pensla och pärlsockra. Dessutom har jag haft hjälp av två små bagare. Eller hjälp, nja de stod mest och smaskade i sig pärlsocker.

Så för er som har missat det, här är mitt bidrag till Kanelbullens dag!