Under hela förmiddagen låg mitt internet nere, och man behöver det väl aldrig så mycket som när det inte fungerar. Det brukar ordna upp sig av sig själv och jag drar mig i det längsta att ringa kundtjänst men när det gått fyra timmar, och mitt internetbehov blev påtagligt fick jag ta tag i saken:

Kundtjänst: Teleservice

Jag:  Hej, jag ringer angående mitt bredband som tycks ha slutat fungera.

Kundtjänst: Var bor du?

Jag: I xxx

Kundtjänst: Vad har du för telefonnummer?

Jag: xxxx- xxxxx

Kundtjänst: (Hörs knappa lite på datorn) Har du en Router?

Jag: Ja (stolt över att jag faktiskt vet vad han menar)

Kundtjänst: Kan du dra ur sladden ur den?

Jag: Ja, ett ögonblick bara.

Jag tittar ut över det andra skrivbordet i hallen där Routern brukar stå ovanpå skrivaren, men nu tycks vara försvunnen. Jag ser att den trillat ner bakom skrivbordet, antagligen i samband med att jag legat där på alla fyra och dragit i sladdar för att få det att funka tidigare under dagen. Så med kundtjänstkillen i örat försöker jag smidigt ta mig in under skrivbordet utan att försöka stöna och stånka.

Jag: Så, jag har kopplat ur den.

Kundtjänst: Okej

En smått obekväm tystnad uppstår mellan mig och killen i luren och jag funderar på om det är läge att småprata lite? "Vilken märkligt vinter det är, ja man ju undra om det ska bli någon snö i år"  Vid närmare eftertanke; nej jag hoppade över det.

Kundtjänst: (Efter en lång tyst minut) Du kan sätta tillbaka sladden igen.

Jag: Okej

Kundtjänst: Fungerar det nu?

Jag: Vänta lite så ska jag kolla.

Tillbaka till datorn och ytterligare en obekväm tystnad uppstod då jag väntade på datorn som skulle ansluta.

Jag: Det fungerar! (överlycklig över att internet äntligen är tillbaka och ser numera upp till kundtjänstkillen som en Gud.

Kundtjänst: Okej, bra.

Jag: Ohh, tack så jättemycket, hej då!

Förövrigt så hoppas jag verkligen att han gjorde något, knappade in något på datorn eller ändrade någon inställning, så det hela inte bara handlade om: Dra ut sladden - Vänta en minut - Sätt i den igen.

Idag behöver jag mer än någonsin en happy-feeling-låt och det enda ljuset i denna vecka har varit den här låten. Jag har låst in mig på rummet med stereon på högsta volym, låtsats att jag var världens bästa dansare och kört värsta movesen. Om ni hade velat ha er ett gott skratt skulle ni önskat att ni varit en fluga på väggen.

På sjunde dagen uppstånden igen ifrån de döda...eller nått.

Jag skulle vilja skrika: Jag orkar inte mer! Men det är väl bara att fortsätta, även om jag innerst inne har gett upp.

Förresten, det är min dag idag! Jippi, grattis till mig, Sandra hela dagen! Jag har uppvaktats med paket och inväntar fler då "gästerna" kommer lite senare. Jag har bakat en liten tårta och får väl snart gå och förbereda maten.

Ja, och sen är det ju söndag idag och måndag imorgon... Återigen; jag orkar inte mer!

Det blev bara en massa tårta igår men ingen melodifestival! Jag satt där på spänn och hoppades att någon skulle föreslå att vi skulle sätta på tv:n, men så blev det som sagt inte. Trodde det skulle gå en repris idag men det visade sig att det var inte förrän i morgon kväll och jag tänkte att jag skulle försöka hålla mig från att ta reda på vem som gått vidare.

Ja eller hur, Mission Impossible! För att undvika melodifestivalen måste man nog låsa in sig i en bunker långt ute i ödemarken. I bilen i gårkväll satte vi inte på radion för vi ville inte höra vinnarna, likadant vid frukosten imorse men väl på jobbet var det redan kört; "Ja det var ju Christer Sjögren o den där unga tösen som gick vidare igår" och löpsedlarna som paserades fullkomligt exploderade av rubriker om vinnarna.

Det är bara att konstatera, att melodifestivalen går inte att undvika.

Ikväll drar melodifestivalcirkusen igång, och av någon anledning har den nästan passerat mig obemärkt. Det var först i början av veckan som jag såg att det var dags redan nu på lördag och jag må säga att det är inte likt ett hängivet fan som mig.

Ikväll ska jag dock iväg på kalas men hoppas att det insisteras på att slå på tv:n så man får ett litet grepp om spektaklet. Ystads Allehanda håller i varje fall schlagertraditionerna vid liv där den årligt återkommande skribenten Oscar Sandell som vanligt kommenterar bidragen. Han är fruktansvärt komisk i beskrivningarna av bidragen med sina försök att trycka in så många invecklade ord som möjligt i en mening och göra liknelser som inte är av denna värld. Tänkte jag skulle ha länkat, men tyvärr fanns hans redogörelse inte med på YA:s nätupplaga. 

Så vad tippar jag inför kvällen, utan att ens ha hört något av bidragen?
* Poodles/ E-type
* Amy Diamond

Jag hade sett framemot min enda lediga dag denna vecka, vilket skulle innebära en härlig sovmorgon. Igår morse snoozade jag väckarklockan en halvtimme och funderade starkt på att stanna hemma, men "måstena" övervägde och det vara bara till att palla sig ur sängen.

Idag var det därmed upplagt för att sova-tills-man-vaknar och sedan köra pyjamasstil hela dagen. Men det blev inte riktigt som jag tänkt. Istället sitter jag här i köket, påklädd och stylad och väntar på gubbar från kommunen som ska komma och byta vattenmätaren.

Det är alltid jag som får ha ansvaret när sådana typer ska komma, vilket jag hatar! Jag vet inte hur jag ska bete mig, vad jag ska säga, om jag ska stå och hänga över dem när de jobbar eller om jag ska avlägsna mig. Just nu är jag mest irriterad över att de inte kan hålla tiden!

Jag satt där på stadsbussen som självklart skulle stanna vid varenda hållplats och folk skulle krångla med sina kort och betala kontant, vilket tar en jäkla tid. En gång i sekunden plockade jag upp mobilen ur fickan för att kolla på klockan och minuterna tickade iväg.

Varenda trafikljus lyckades slå om från grönt till rött precis i fel sekund, och vid varje övergångsställe fick bussen stanna för att släppa över gamla tanter med rullatorer som gick i slow-motion. Där satt jag och kände hur stressen bara ökade och jag tänkte att jag kommer aldrig hinna.

Bakom sitter en kvinna som högljutt uttrycker samma stress som jag känner inom mig till sina vänner och jag är tvungen att vända mig om och fråga; "Ska du också med 4:an?"  då jag kände att jag behövde en allierad i min kamp mot klockan.

När dörrarna till bussen äntligen slås upp står jag och min allierade redan startfärdiga, på en hundradels sekund är vi ute på trottoaren och lägger i en extra växel och springer som galningar genom hela resecentrum och förvandlas till sådana som är så roliga att titta på när man själv sitter där i lugn och ro och väntar på sin buss.

Men vi hann!

Nej, jag har inte avlidit av mina krämpor! Jag är tillbaka, fit for fight!

De senaste dagarna har passerat snabbt och när jag inte suttit med huvudet försjunket över principbaserad redovisning så har jag haft ett väldigt bry med bultar och muttrar. Med den oförståeliga bruksanvisningen i högsta hugg så har föremålet för mitt huvudbry varit vår nya Crosstrainer. Det var inte fråga om någon enkel IKEA bruksanvisning och jag har haft lite problem eftersom maskinen är så jäkla tung så det har inte varit så enkelt att själv både skruva och lyfta samtidigt.

Men nu är den på plats, och ovanvåningen har tagit formen av ett mindre gym med två klumpiga träningsmaskiner ståendes mitt på golvet. Inköpet är en del i historien om "början på mitt nya liv" eller detta är snarare mammas påfund. Min pappa skakade bara på huvudet när han åkte för att hämta ytterligare en träningsmaskin då vår träningscykel kanske inte blev så väl använd som det utlovades före köpet.

Jag måste säga att jag gillar Crosstrainer skarpt! (Har dock bara kört två pass) Men jag har inte riktigt fått in tekniken än och känner mig som en anka då röven putar rakt ut.