Vilken helg!

Kan väl milt säga att jag inte är den piggaste människan idag.

Den här examen har verkligen präglat de senaste dagarna av mitt liv och igår var dags för "den riktiga" examensfesten. Vilken dag och vilken kväll, har nog aldrig haft så roligt och aldrig skrattat så mycket.

Jag har sett framemot den här kvällen i flera månader, så samtidigt var man lite orolig att det skulle bli total flopp när förväntningarna var så höga. 

Jag och Sara åkte upp till Kristianstad igår eftermiddag, checkade in på hotellet och gjorde oss snygga och sedan började förfestminglet. Vi var 10st från klassen som skulle bo på hotellet över natten och det blev en del vin, drinkar och whisky på rummen. Några, inga namn nämnda, tog en tur till bastun och när de kom tillbaka därifrån var de ordentligt i gasen. Ingen vet vad som hände i bastun.

De allra flesta från klassen, samt några gamla klasskamrater som slutat under åren samlades sedan och åt en god middag i restaurangen. Vi drack vin, höll igång och hade riktigt trevligt.

Efter middagen var det dags för nattklubben i anslutning till hotellet. Vi smet dock upp till hotellrummet ett tag för att dricka lite drinkar. Där hamnade vi inne hos ett svensexegäng som hade rummen bredvid oss, och sen satt vi där och festade ett tag.

När klockan närmade sig tolv bestämde vi oss dock för att gå ner till nattklubben. Där mötte vi upp resten av klassen och dansade i Schlagerbaren hela kvällen. Det var glädje, vilda danser och något berusade och vingliga danssteg som utspelade sig där på dansgolvet. Vid två hade jag så fruktansvärt i fötterna och jag och Sara gick upp på hotellrummet för att byta skor. Som hotellgäst fick man eskort av en vakt så fort man skulle lämna nattklubben och likadant när man skulle tillbaka.

Jag och Sara var väldigt sletna när vi kom upp på rummet och skulle lätt kunna gå och lägga oss då, men efter skobytet begav vi oss ner igen. Dock blev vi sittandes i lobbyn ett bra tag eftersom ingen vakt var ledig och kunde komma o hämta oss. Väl nere i Schlagerbaren igen dansade vi tills de stängde vid tre och sedan upp till hotellrummen igen.

Det var inte så många av oss som "still going strong" vid den tidpunkten, några däckade efter middagen och hade tagit sin tillflykt till sängarna. Vi andra slog oss samman med svensexegänget igen och hade efterfest i hotellkorridoren. Eller fest och fest, vi satt lutade mot väggen mitt emot varandra, snackade, åt saltapinnar och drack bag-in-box vin. Vid fem gick jag och Sara och la oss.

Vi gick upp vid nio för lite hotellfrukost. Alla var vakna, mer eller mindre pigga. Vilka minnen och vilken kväll (o natt) och vi skrattade gott åt alla bilder som medvetet eller omedvetet tagits med kameran. Återigen, facebook nästa.

Dags att bege sig hemåt. Våra vägar skildes, några kramar senare, med insikten om att vi troligtvis aldrig kommer att ses igen. Men det var en underbar kväll och ett fantastiskt slut på 3,5 oförglömliga år och avsked av underbara personer.

Idag klockan 16.27 satte jag punkt för mina högskolestudier.

Då skickade jag och Sara in vårt sista bidrag till högskolan, en rapport på 46 sidor. Vi hade satt deadline till klockan 13.00, o man kan väl säga att vi lyckades så där. Men in kom den och vi är faktiskt nöjda. Som vanligt har vi jobbat natt och dag de senaste dagarna, men vi har också kläckt de absolut smartaste idéerna så här mot slutet. Från vårt utkast som lämnades in den 17 december har vår rapport genomgått en verklig "extreme makeover" och utökats med sisådär 30 sidor.

Det känns för en gångs skull riktigt bra. Från vår uppdragsgivare har vi lovordats än så länge och vår lärare tyckte vår redovisning i onsdag var riktigt bra, något hon viskade i mitt öra igår när jag mottog mitt examensbrev.

Så, på tal om examen.

Igår var det högtidligt värre. Vi började med gemensam middag på en restaurang i stan, åt gott och framförallt umgicks. Stämningen var uppsluppen och väldigt trevligt. Fotoblixtarna låg täta över borden. Facebook nästa antar jag.

Sedan var det dags för kyrkan. Vilken kyrka sedan! Helt fantastiskt fin. Där fick vi sitta på stolar i den breda mittgången, fyra på rad. Vår fantastiska studentpräst som man lättast kan beskriva som ganska otraditionell underhöll, vi sjöng några ganska märkliga psalmer, vår lärare och två av våra klasskamrater höll fantastiska tal, och sedan var det dags för själva examensceremonin. Vi fick gå fram i två omgångar och ställa oss vid altaret, våra namn lästes upp och vi fick gå fram och motta ett examensbrev (ett kuvert med en helt obetydlig lapp i med vårt namn o där det stod att vi gått programmet) kramades med läraren (vilket vi egentligen inte fick för prästen eftersom det tog för lång tid) mottog en ros och tog i hand med övriga lärare. Bland annat snygge-Ulf, en av våra lärare från första året. Man blir knäsvag av honom.

Så där stod jag, uppe vid altaret med ett vitt kuvert och en ros i handen och blickade ut över klasskamrater, familj och en massa andra okända människor. Då, precis då, var jag så stolt! Jag klarade det! Herregud vad jag har tvivlat och varit så nära att ge upp. Men jag klarade det!

Nu har jag min examen, som personalvetare. Jag vet inte vad jag ska göra nästa vecka, eller vad det ska bli av mig. Men en sak vet jag och det är att jag klarade det och fy fan vad jag är stolt!

Nu är det över!

Jag var bara tvungen att skriva det för det är värt att dokumentera. För tillfället känner jag ingenting särskilt, får väl återkomma med mina känslomässiga utspel lite senare.

Tre och halvt års högskolestudier har kommit till sitt slut. Idag var det sista dagen vi var i skolan och jag måste säga att vi avslutade med flaggan i topp.

Idag var det redovisningsdags. En dag fylld av PowerPoint presentationer av våra slutförda uppdrag som konsulter och jag och Sara glänste.  Vi var faktiskt grymma. Vi fick jättebra respons av vår uppdragsgivare som kommit dit för att lyssna, vi fick till och med en blomma av henne vilket var väldigt kärt.

Men samtidigt får man konstatera att traditioner inte får brytas. Vem satt uppe hela natten och hade panik? Vem har sovit två timmar i natt? Vem duschade och fönade håret halv tre i natt? Det är bara till att konstatera. Jag lär mig aldrig. Jag och Sara lär oss aldrig.

Det ska tilläggas att själva inlämningen av rapporten kvarstår, fredag sista dagen. Imorgon ska vi två verkligen försöka göra det klart.

Dagen har varit präglad av kommentarer som:
- Nu var det sista gången vi gick av bussen här!
- Nu var det sista gången vi köpte slibbigt kaffe i automaten!
- Nu var sista gången vi köpte sallad i caféet!
- Nu var sista gången...

Det må vara sista gången för en hel del saker idag. Framförallt har jag blivit identitetslös. Jag är inte längre student! Vad är jag nu?

Jag har inte riktigt haft tid eller ork att tänka. Egentligen är allt lite omtumlande för tillfället, men jag återkommer antagligen med ett nervöst sammanbrott eller något!?

Men nu återstår firandet! På torsdag tar vi traditionellt examen i kyrkan och på lördag är det fest! Det är vad jag fokuserar på för tillfället.

Snart har första veckan gått och fascinationen över mitt kontor har nästan lagt sig. Men bara nästan. Tycker fortfarande det är otroligt tufft att sitta där vid mitt skrivbord och känna mig viktig.

Har även varit på några ganska trista möten och blivit presenterad för "höjdarna" i kommunen. Men mest har jag suttit vid mitt skrivbord och försökt sätta mig in i den uppgift jag ska genomföra. Redan nu känns det övermäktigt, men jag får se hur det går med det.

Imorgon är det fredag, undra om det blir något gott till kaffet då?

Wow!

Trevligt bemötande och trevliga nya kollegor, jag är helt slut i huvudet efter alla nya intryck, ansikten och all information som jag försökt ta till mig.

Det bästa av allt; jag har fått ett eget kontor! Jag fick till och med välja rum, två stora balsalar med högt i tak, stuckatur och kakelugnar. Jag valde såklart rummet med den kungliga balkongen, där kan jag stå och vinka som Silvia till kommunens invånare som samlas på torget! Jag är helt överväldigad över alla materiella ting, som min splitternya dator!

Som sagt, jag är trött och något förvrirrad efter första dagen, men framförallt är jag så peppad! Har aldrig någonsin känt mig så engagerad inför något jag har tagit mig för. Detta kommer bli spännande och ni lär få följa mitt äventyr här på bloggen, var så säkra!

Här har varit relativt tyst på senaste tiden, då bloggen utvecklats till något av en "helg-blogg". Men jag har haft lite annat att tänka på.

När vi började denna termin fick vi höra att det skulle bli några intensiva inledande veckor. Av schemat att döma verkade det inte vara värre än vanligt, men det visade sig bli ganska tufft trots allt.

I tre år har man blivit matad med teori och forskning för att allt sedan plötsligt blir väldigt praktiskt. De senaste veckorna har de praktiska övningarna avlöst varandra, därav några väl valda delar som jag fasat över sedan jag fick höra talas om dem i början av utbildningen.

Jag måste dock säga att vi har haft väldigt intressanta föreläsare och övningarna har varit nyttiga. Jag har lärt mig en del även om jag i veckorna gått runt och varit ett nervvrak och fasat inför morgondagen. Skräcken var ändå samtalsmetodiken där vi blev filmade och där vår teknik sedan blev analyserad av klassen. Hemskt att behöva stå ut med sig själv!

Bland mycket annat har vi även tränat intervjuteknik och haft förhandlingsövningar, och veckorna avslutade ju med tentan från helvetet. Den har jag ju sådär i förbipasserande nämnt.

Men nu väntar något helt annorlunda. Imorgon börjar min verksamhetsförlagda utbildning, VFU, i tio veckor. Shit. Det har alltid varit något som legat långt fram i tiden, och så är det plötsligt dags. Nu! Imorgon!

Jag är skitnervös....

Så hur gick det då för de tre kurskamraterna som kämpade med sina hemtentor hela natten?

Satt vi uppe till klockan 03.00?

Nä

Jag kapitulerade sist av oss tre i tidsnöd. Klockan 04.00 stängde jag av datorn och gick in i duschen sedan jag och Sara konstaterat att vi aldrig någonsin skulle lyckas bli färdiga med våra respektive tentor, i varje fall inte om vi beräknade att få någon minuts sömn den natten. Johan, den tredje musketören hade redan krupit till kojs.

Halv fem somnade jag och gick upp två timmar senare. När jag och Sara anlände till skolan var vi redan legender sedan Johan spridit ut ryktet om våra nattliga aktiviteter.

Det hela är egentligen väldigt ironiskt. Genom hela min studietid har jag alltid suttit där sista kvällen, lovat mig själv att jag aldrig ska försätta mig i den situationen igen, men på något sätt alltid lyckats ro hem det. I natt satt jag med vår allra sista hemtenta och jag har aldrig tidigare varit i sådan tidsnöd. Jag fixade det helt enkelt inte. Om ni undrar så blev dock tentan inlämnad idag efter att jag ordnat det sista efter en timmes fixande på plats i skolan,

Men så sant som det är sagt, det går inte att lära gamla hundar att sitta.

En liten följetång utspelar sig på msn ikväll sedan jag skrev en liten fråga:

Jag: Natten är lång, vilken tid ska vi satsa på?
Sara: Jadu Sandra, ska vi satsa på kl 03.00?
Johan: Kl 03.00 låter troligt...

Tre kurskamrater. Tre personer som är ute i sista sekunden. Tre personer i tidskris. Tre personer som kommer vara levande döda imorgon.

Idag kan jag för första gången lägga en titel till mitt namn.  Jag känner mig genast lite finare, lite viktigare och framförallt jävligt mycket smartare. Idag har jag en examen, jag har avlagt 180 högskolepoäng och kan numera kalla mig själv filosofie kandidat.

Det är en liten bedrift även om det faktiskt inte känns så märkvärdigt. Nu har jag ju dock valt att inte ta ut min examen idag utan har en termin kvar, tills jag kan ta ut en fullständig examen från programmet. Men i praktiken har jag min examen!

Sandra, filosofie kandidat. Smaka på det!

(Inlägget skulle publicerats i torsdags)

Jag är lite imponerad av mig själv faktiskt.

Två och en halv timme före deadline har jag nu redan lämnat in uppgiften. Därmed slipper jag kampen mot klockan de sista skälvande minuterna och kan nu äntligen lämna min relativt obekväma sittställning i sängen som jag i princip innehavt sedan kl 22.30 i gårkväll.

Är solen fortfarande uppe tro?

Gårdagens kraftiga humörsvängning kräver sin förklaring.

Morgonen började med att jag försov mig 45 min, vilket givetvis kunde ha varit en indikator på att dagen skulle bli förjävlig. Men så var inte fallet. Jag hann med bussen och de extra minuternas oplanerade sovmorgonen bidrog till att jag faktiskt kände mig riktigt pigg.

Vi hade seminarium/redovisningar hela dagen och för min arbetsgrupp var de förlagda till tidig morgon och sen eftermiddag, vilket innebar att vi hade tre timmars ledighet mitt på dagen. Därmed intogs lunchen ute i det härliga vädret och vi snackade en massa skit, skrattade och diskuterade hormonrubbningar, oförklarliga känsloyttringar och konstaterade att det var den biologiska klockan som hade börjat ticka. Även årets första GB-glass intogs med stor njutning, det blev en klassiker, Magnun mandel.

Dagen var underbar!

På eftermiddagen var det tillsist dags för en gemensam avslutning av dagens seminarium och det var väl där helvetet bröt loss. Vår klass är i uppror, och det märks att vi nu har gått tre år tillsammans. Smekmånaden är definitivt över. Att förklara vad allt handlar om är omöjligt, men det kan konstateras att om vissa personer hade fått/kunnat hade de slagit varandra på käften. Bråken och smutskastningen har pågått ett tag nu och jag har inte engagerat mig så värst mycket, och jag har inte heller valt sida då jag inte ansett någon haft vare sig rätt eller fel. Det handlar om grupperingar och om ett fåtal starka individer som anser sig ha tolkningsföreträde och såklart alltid vet bäst.

Men igår eskalerade det hela, då någon tog ton och ni kan inte ens föreställa er vilket jävla liv det blev. Alla utryckte högljutt sina åsikter, någon smällde näven i bordet och reste sig upp och var så arg när hon talade att rösten nästan brast. En annan reser sig upp och går ut och smäller igen dörren varpå vår lärare skriker efter honom att han måste stanna kvar. Då öppnar han bara dörren och säger "Helt ärligt, jag skiter i vad du säger" och så smällde han igen dörren ytterligare än gång.

Jag brukar aldrig säga något, men fy fan vad arg jag blev då. Sara som satt bredvid mig sa: "Ska du verkligen säga något?" när jag satt där och med en bestämd uppsträckt arm och försökte få en syl i vädret. O ja det tänkte jag. Jag tänkte berätta för dem alla att det var dags att hålla käften och förklara för dem hur dumma i huvudet de var, eftersom det var de själva som försatt sig i den här situationen och att det inte var läge att klaga nu. Men jag gavs aldrig ordet, och läraren tittade på mig och trodde sig veta vad jag skulle säga. Eftersom jag tidigare påtalat för honom hur missnöjd jag var med just orsaken för bråket.

Abrupt avslutades allt och jag fick inte uttala mig, och det gjorde mig om än ännu argare, men det var dags att åka hem.

Jag kliver på bussen fortfarande kokande av ilska och bemöts av den otrevligaste och mest idiotiska busschaufför jag någonsin stött på. Jag säger var jag ska och eftersom jag ska byta buss anger jag zonnumret. Så ryter han till "Du, det finns inte" Fan tänker jag, sa jag fel och eftersom han inte gör en antydan till att själva kolla upp det, vilket egentligen är hans skyldighet för jag behöver inte kunna det, så ursäktar jag mig och säger att jag ska kolla upp det och sätter mig längst fram för att kontrollera i tidtabellen. Jo, zonnumret stämde, jag hade rätt!

Där är en lång kö av människor som skulle åka med bussen, bl a en kille med cykel som vänligt frågar var han kan göra av cykeln. "Luckan längst bak" skriker busschauffören till svar och killen börjar försiktigt att säga att han redan prövat och då skriker han igen "För fan, längst bak säger jag" När killen fortfarande inte lyckas få in sin cykel ber en medresenär vänligt busschaufför om hjälp varpå denne skriker igen "Jag har för fan två armar precis som han!"

Där emellan smiter jag in igen i kön och säger att mitt zonnummer visst stämmer. Busschauffören knappar på sin maskin och ryter "Ja, nu gick det" och gnäller högljutt över att jag är besvärlig, men det beror på att han inte kan. IDIOT!

När jag sedan byter buss och sticker ner kortet som man ska, då jag redan betalt för min resa, och går och sätter mig. Då vänder sig den busschauffören sig om och skriker över hela bussen "Du, du du! Var ska du någonstans" Jag säger var jag ska, och då säger han försynt "Jaha, du ska av däremellan". Han trodde alltså att jag försökte luras då han antagligen sett på sin apparat att jag inte hade betalt till slutdestinationen.

Hela den bussturen kryddas av en alkis som stinker sprit och skriker "Jag tänker aldrig lämna dig, jag tänker aldrig lämna dig, jag tänker aldrig lämna dig, jag tänker..." När jag ska gå av vänder alkisen sin kärlek till mig, "Du är det finaste jag vet, du är det finaste jag vet, DU är det finaste jag vet"

Förstår ni nu?