Det har varit lite synd om mig idag, faktiskt!

¤ Vaknade upp med höger näsborre totalt igenmurad. Jag har snörvlat och fräst hela dagen men det har inte givit något resultat och jag har fått leva med att andas genom endast en näsborre idag. Väldigt jobbigt har det varit. Den enda gången det slog lös var mitt under föreläsningen då den började rinna som värsta Niagarafallet, så jag fick praktiskt taget klämma åt över näsryggen. Lagom mysigt.

¤ Gårdagens stukning av foten orsakade en väldigt haltande gångstil idag. Det var en smärre pers att ta sig ner för trappan imorse. Väl i skolan tog jag dock hissen, både upp och ner.

¤ Under de senaste timmarna har en övergripande helkroppslig värk börjat sprida sig från axlarna, via magen, vidare mot rumpan, baksidan av låret och enda ut i stortån. Fy fan, musklerna jag hade glömt att jag hade har vaknat till liv och jag tror nog det kallas typ, träningsvärk. Hur är det möjligt på denna vältränade kropp!?

Jepp, jag har börjat träna!

Jag fick rota djupt i lådorna för att hitta träningskläderna och fick ut i "snickarboa" för att leta upp gympadojorna då jag får erkänna att det var ett tag sedan sist.

Gick på ett ganska enkelt pass idag, men man får ju börja någonstans men gud vad jag blev svettig. Inte trött så jag höll på att dö, men svetten rann av mig och huvudet intog någon kräftliknande färg. Men jag säger bara det; jag och koordination = noll! Benen på ett håll och armarna på ett annat, hålla takten och kanske slänga in en klapp däremellan är inte min grej direkt. Jag måste ha sett hemskt rolig ut, men det var där ganska många som gjorde och eftersom man faktiskt får koncentrera sig en del så har man inte tid att kolla på alla andra utan är så fokuserad på sig själv. Jag överlevde och det var faktiskt riktigt skoj att komma igång lite igen.

Sen kan jag ju presentera "Sandra i ett nötskal", så typiskt mig. När passet var slut, ute på parkeringen, trampar jag ner i någon jävla håla och vrider om hela foten! Så nu går jag här och haltar med en värkande och svullen ankel!

Vädret: Vilket jävla väder det är idag! "Regn och piss och blåst 340 dar om året, mörkt som i en säck och kallt som i en jävla isbjörns rövhåll"  - Citat Johan Glans

Skvallerfärdig: Jag har rensat öronen (så jag hör bra), städat fram lite plats i minnet (så jag ska komma ihåg det) och känner mig redo för kvällen.

Tävlingssugen: Det bubblar lite inom mig, jag är på krigsstigen och jag tänker vinna! Ikväll är det dags för det årliga julklappsspelet (lite försenat) och paketerna är mina! Ber redan nu om ursäkt för mitt dåliga humör om det mot förmodan skulle gå dåligt.

Jag har verkligen ingenting att göra idag!

Jag kan inte plugga för jag har inga böcker, men de ligger så snällt och väntar på mig på ICA Kvantum. C-uppsatsen lämnades slutgiltigt in till expeditionen igår, så jag har inte ens lite "småpill" att pyssla med.

Imorse beställde jag en ny mobiltelefon och satt länge och våndades över om jag skulle köpa till en trygghetsförsäkring eller ej. Såklart vill man komma undan så billigt som möjligt och den typen av försäkringar är oftast ett rent försäljningstrick från butikernas sida då garantin och hemförsäkringarna oftast täcker upp för ev skador. Så efter en hel del velande och telefonsamtal med "kunniga" personer så bestämde jag mig för att skita i trygghetsförsäkringen och hoppas på det bästa. Antingen sparar jag 600kr eller så lär jag ångra det beslutet.

Så vad gör jag nu när klockan passerat middagstid? Jo jag roar mig med att byta ikoner på studentmailen. Kanske en glad pingvin istället för den klassiska brevlådan, vad säger ni?

Ibland är mitt liv verkligen så innehållsrikt och intressant!

Jag brukar gå och gnälla och tycka synd om mig själv för att vi som läser här på högskolan aldrig får något jullov, vilket förvisso är sant. Men jag har aldrig varit så ledig som jag varit de senaste veckorna men idag så är det dags att gå tillbaka till allvaret.

Förra veckan hade vi i och för sig slutseminarium och i mellandagarna blev det lite pyssel med c-uppsatsen, dock inte i sådan grad att det inkräktade på mitt totala softande hemma i gamla mysbyxor och fettigt hår (!).

Idag påbörjar jag termin 6 av 7 på min utbildning. Herregud, sista året! Verkligheten börjar komma ikapp mig och det är kanske dags att börja skissa på en framtidsplan.

Tekniken i mina tankar:

Jag är i verkligt behov av en ny mobiltelefon då min nuvarandes batteritid knappt håller en dag. Jag är inget större teknikfreak och egentligen är jag inte ute efter alla de senaste funktionerna och har inte behovet av att surfa med mobilen eller ha en grym kameramobil då kvalitén ändå aldrig väger upp till en digitalkamera.

Istället sätter jag mina krav efter det yttre. Japp, här har ni en riktigt utseendefixerad person med höga krav! Jag har suttit i två kvällarna nu och fördjupat mig i teknikvärlden på jakt efter en riktig snygging. När Nokia lanserade sin L'amour collection så föll jag pladask, det var det snyggaste jag hade sett i mobilväg och jag var tvungen att ha en sådan, och så fick det bli. Men nu, det finns inget som tilltalar mig, jag vill känna "wow" men jag känner mig mest förvirrad.

Mitt system är att jag hittar en mobil som jag tycker är snygg, sen söker jag på goggle och läser användar- och expertrecensioner och så upptäcker jag att den verkar vara mest skit. Ni ska veta att jag lägger ner väldigt mycket tid och energi på detta sökande. Trots att jag egentligen bara vill ha den för dess utseende så kräver jag ändå lite innehåll och kvalité.

SonnyEricsson S500i klassificerar jag som en snygging, men då jag hört från "säkert håll" att det förekommit problem med spruckna knappsatser så lade jag min längtan på is.

Jaha...så här sitter jag nu, dock med pengarna i behåll och med mycket breda kunskaper om de senaste mobilerna på marknaden, men vad hjälper det. Batteriet är fortfarande lika dåligt.

(ohh gud vad ointressant detta blev)

Idag har jag varit flitig må jag säga och jag har prickat av de flesta punkterna på min "Have to do-lista". 

¤ Räkningarna betalda
¤ CSN studieförsäkran inskickad
¤ Sköna Hem prenumeration uppsagd
¤ Blommorna vattnade
¤ Julklapparna undanstoppade på mormors vind

Nu återstår bara punkten "Allmän uppröjning" och den känns lite motig att ta tag i...

Vi satt där som på nålar och försökte avläsa stämningen. Såg de snälla ut eller var de på krigsstigen? Vad hade vi egentligen att vänta oss?
 
Månader av arbete, tårar, skratt, oroliga magar och faktiskt en hel del ny kunskap låg presenterade där framför oss på bordet. Mitt emot oss satt opponenterna med vars ett exemplar och där i hörnet satt den där personen vi tidigare aldrig hade sett, den fruktade examinatorn. 

De senaste dagarna har jag haft en relativt bra magkänsla, men samtidigt har jag egentligen inte haft någon aning om hur det skulle gå. Den oro vi har känt genom hela arbetets gång går knappt att beskriva, och här satt vi då idag och skulle få det sista utlåtandet.

Självklart fick vi en del synpunkter, både som vi kan hålla med om men som vi även starkt motsätter oss. Visst är det både intressant och nyttigt att få andras synvinklar på det man åstadkommit, för man blir så hemmablind. Men det är bara en mening från vår examinator som såhär i efterhand ekar i mitt huvud;

"Detta är ett bra exempel på en bra och väl genomförd c-uppsats"

Jag och Sara tittade bara på varandra, och då först släppte alla spänningar.
Vi klarade det!

Vad är det egentligen som händer i kroppen?

Att stå framför människor och hålla föredrag eller presentera saker hör kanske inte till mina favoritsysselsättningar om man säger som så. Men samtidigt är det inget jag går och är nojig över lång tid i förväg, jag kan vara hur cool som helst men när jag ställer mig där knäpper det bara till. Det slår slint i huvudet, kinderna blir röda och hjärnan slutar att fungera. Det känns som om jag stammar fram varje mening, och får inte fram det jag egentligen vill säga, hur förberedd jag än är.

Jag blir så irriterad på mig själv, jag vet att jag kan och förstår inte varför jag ska prestera så dåligt när det kunde ha blivit så bra.

Igår bröt jag dock den trenden. Jag och Sara skulle opponera på två kursares c-uppsats vilket börjar med att man ska göra en kort sammanfattning som ska presenteras för åhörarna. Sara och jag är så lika och hade båda två oroat oss för detta, dock väntade vi oss en stor publik men det visade sig bara vara fyra stycken. Kanske var det lite avgörande för att det gick så bra.

När jag personligen blev coachad tidigare i höstas så tog vi upp just min problematik kring att jag blir så nervös när jag ska presentera saker. Min coach bad mig att tänka på trampolinen. Det handlar om att man vågar hoppa utan att egentligen veta hur man kommer att landa, men man gör det för pirret i magen. Istället skulle jag se min nervositet som ett pirr i magen, något positivt.

Jag tyckte mest det var pladder, men när jag stod där var det som ett mantra "Tänk på trampolinen, tänk på trampolinen, tänk på trampolinen..." Haha, jag vet inte om det direkt var det som hjälpte.

Men för att göra en lång historia kort: Vi var så jäkla grymma igår!

Inte bara själva sammanfattningen, utan även övriga delar av vår opponering. Sara och jag är så otroligt samspelta, och kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt. Vi fick sådant beröm av examinatorn och när vi gick ut ifrån salen hade våra mungipor fastnat uppe vid öronen. Jag kommer nog att bära med mig detta som min absolut bästa prestation från mina högskolestudier, än så länge i varje fall.

Om man sover bort 15 timmar så straffar det sig dagen efter har jag upptäckt. Jag har dragits med en fruktansvärd huvudvärk hela dagen, som inte vill släppa trots dundertabletter.

Sen har jag även kommit efter lite i schemat, och alla saker som jag skulle ha ordnat i gårkväll har jag fått sitta med idag, eller ja, jag sitter fortfarande med det.

Det sjuka är, jag är så trött!

Känner mig riktigt seg och trött. Det beror inte på att jag sovit dåligt, snarare tvärtom. Jag vågar knappt säga det men, jag har sovit femton timmar i natt. Ja ni läste rätt, 15!

Det tar lite tid för kroppen att ställa om och komma in i rytmen igen. I söndags gick jag lade mig i rimlig tid men kunde inte somna eftersom jag vänt på dygnet. Upp klockan fem efter några timmars sömn och kom inte hem igen förrän klockan sju på kvällen. Med en dålig planering och tidsoptimism hade jag många saker att färdigställa och förberedda i måndagskväll. Klockan blev halv två innan jag kom i säng och på grund av nervositet inför morgondagens prestationer kunde jag inte somna, och det kändes som om jag inte sov en enda timme den natten. Upp igen klockan fem och iväg.
 
Kanske en lite förklaring till att jag stupade i säng vid 19-tiden i gårkväll. Fullt påklädd lade jag mig på sängen för att bara "vila ögonen" men vaknade först till klockan två inatt då jag gick upp och klädde av mig och borstade tänderna. Lyckades som tur var somna om och först klockan tio i förmiddags vaknade jag till liv, tröttare än någonsin.

Klockan är snart 13.00 och jag har tagit min dagliga resa på internet. Ni vet; kollat av alla bloggar som man läser, tittat till Facebook, mailen, Aftonbladet, YouTube... Gärna två-tre gånger!

Jaha vad gör man nu då? Som vanligt när man känner såhär så har man ju egentligen väldigt många och väldigt viktiga saker som man borde göra. Men att lära av sina misstag eller att lära av tidigare erfarenheter är något som inte verkar fungera för mig.

Jag har glömt att berätta att jag beställde biljetter till Johan Glans World tour of Skåne förra månaden. Satt som spikad vid Ticnet kl 9.00 på morgonen när biljetterna släpptes den 11 december, jag förväntade mig värsta trycket som vid ett biljettsläpp inför en Bruce Springsteen konsert eller nått! O visst har där varit tryck efter biljetterna, men jag fick tag i fyra biljetter och blev lite lycklig. Johan Glans är verkligen en kille i min smak och min humor i ett nötskal.

Till jul fick jag dock ytterligare en biljett av mina kusiner, som hade panerat det så bra att vi alla skulle gå tillsammans. Lite snopet och olyckligt för dem när det kom fram att jag redan hade köpt biljetter. Så nu står jag och familjen med en dubbel uppsättning biljetter, dock till olika föreställningar. Kusinerna hade fått tag i biljetter till extraföreställning 17.30 och jag har biljetter till kl 20.00. Ett litet dilemma har därmed uppstått.

Vi borde kanske gå på föreställningen 17.30 med kusinerna o deras familj eftersom de planerat och bjöd med oss och det är säkert inga problem att sälja de biljetter vi har över. Men, jag tjurar! Jag tror bestämt att det är skillnad på extraföreställningen och den ordinarie föreställningen, och när jag nu lyckades få tag i biljetter till den så vill jag väl såklart gå på den och inte byta ner mig! Alla andra tycker att jag är löjlig och säger att det inte är någon skillnad, men det tror jag!

Vem håller med mig?

Det blev en riktig snabblunch idag tillsammans med Sara innan vi skulle åka hem och McDonalds vid centralen låg ganska lägligt till.

Vi bestämde oss för El Maco Chicken, då ingen av oss var jättehungrig så tänkte vi att vi skulle hoppa över pommesen. Men så såg vi att de hade tacochips med guacamolé som vi blev lite sugna på att prova, och tog det istället för pommes.

Så till lite Mc Donalds-matematik här:

El Maco Chicken menyn = 57kr
Tacochips + guacamolé = 10kr (vid köp av menyn)
= 67kr

Vi betalade: 70kr

Får ni den ekvationen att gå ihop? Ja jag vet att det blir dyrare om man inte tar menyerna, men vi fick alltså i detta fall betala 3 kr för att inte få pommes!

Förövrigt: Fan vad Mc Donalds har blivit dyrt! Sanslösa priser för en sketen hamburgare.

Jag tror jag ska starta en ny kategori här på bloggen, om mitt liv som pendlare. För man kan råka ut för mycket konstiga situationer när man som jag, pendlar med kära Skånetrafiken. Följande dialog utspelade sig mellan mig och busschauffören tidigare ikväll.

Där stod bara två bussar på stationen men det stod inte på dem vilken linje det var. Men så körde den ena bussen lite tidigare och det kvarstår bara ett alternativ som då måste vara min buss. Men jag tänkte att det var ändå bästa att fråga busschauffören:

Jag: Är detta 339?
Chaffisen: Nä, det är 336
Jag: 336??? (Vad jag vet finns det ingen buss med det numret, och definitivt inte som avgår därifrån)
Chaffisen: Ja det är 336! Men vad stod det på bussen?
Jag: Ingenting, det var därför jag frågade. Men var ska denna då?
Chaffisen: Hem
Jag: Ehh... (Är han knäpp eller?) 

Så jag står där lite förvirrat och tänker att han måste vara dum i huvudet, det finns ju ingen annan buss, men säger han att det är 336:an så är det väl det. Så tvekande backar jag ut ur bussen igen.

Chaffisen: Ja vad står det på bussen?
Jag: (som gått ut igen) Ja men det står ju 339! Det gjorde det ju inte innan!
Chaffisen: Hö hö hö! Jag kunde inte hålla mig längre. Du ska inte vara så osäker kvinna.
Jag: Ja det var ju jäkligt snällt gjort. Jätteroligt.

Jag går o sätter mig, självklart är jag ensam på bussen.

Chaffisen: Hahaha, nä jag ska inte retas med dig längre, då blir du väl sur.
Jag: Nä det är ingen fara.
Chaffisen: VA? En kvinna som inte blir sur när man retas med henne, det finns väl inte?
Jag: Nä det är möjligt.
Chaffisen: Nä just det, hahaha!

Herregud tänker jag. Jag får plocka upp mitt block o låtsas att jag läser, då blir han väl tyst.

Chaffisen: Är det lagom ljus? Ser du?
Jag: Ja det går bra.
Chaffisen: Ja jag brukar köra lite "soft" belysning såhär på kvällen. Det blir mysigare så och sen kan ju resenärerna själva bestämma om de vill tända läslamporna. Ja annars blir det ju såhär... ( Han börjar demonstrera lampornas olika funktioner)
Jag: Jo jag håller med, det är bra när det är lite nedsläckt på kvällen. Det är skönare när man ska åka en lite längre sträcka när man pendlar och vill koppla av.
Chaffisen: Ja jag såg att du kom med bussen från Kristianstad, ja då har du ju åkt en bit.
Jag: Mmm

Mysigare belysning!? Låt mig komma av bussen. Så när jag närmar mig min busshållplats så trycker jag på stoppknappen.

Chaffisen: Nä men ska du redan gå av!? Så tråkigt...för mig.
Jag: Ja om du släpper av mig...
Chaffisen: Ja det förstås, hö hö hö! Var vill du jag ska stanna, innan, efter eller på busshållplatsen?
Jag: På busshållplatsen blir bra.
Chaffisen: Ja men då gör jag det.
Jag: Bra

Jag måste ut!

Chaffisen: Ja jag brukar köra bussen till Kristianstad, kör lite extra på denna sträcka idag för det är många som är sjuka. Så då kanske vi ses igen, du läser på högskolan va?
Jag: Ja det gör jag.
Chaffisen: Ja, jag kunde tänka mig det. Nä men då var vi framme. Ha nu en riktigt trevlig kväll och tack så mycket för sällskapet.
Jag: Ja du, tack för skjutsen...

Äntligen hemma o i säkerhet. Vilken obehaglig människa, när man sitter ensam med honom en mörk kväll i en buss. Jag vill pointera att detta bara var ett litet, men dock långt, referat av vår/hans dialog.

Jag är väl inte den första som uppmärksammar dagens ständiga krav på tillgänglighet. Man ska var uppkopplad på internet, alltid ha mobiltelefonen med sig och svara på mail och sms så fort de kommer. Det är inte "tillåtet" att vänta att svara, nä alla förväntar sig svar direkt framförallt när man skickar sms.

Jag har nog varit en av de största förespråkarna för att det är otroligt slött av folk som inte kan svara på sms, för det är vad man förväntar sig. Det går inte att folk väntar några timmar eller någon dag, för då sitter man ständigt och kollar i utkorgen om det där sms:et verkligen blev skickat, för varför skulle personen annars inte svara? Det har säkert inte gått fram!

Men på senare tid har jag själv blivit lite slö på den fronten. Många gånger beror det på att jag faktiskt inte har sett sms:et. Jag har inte med mig telefonen överallt längre, den får gärna ligga på nattduksbordet hela dagen och man kollar av den morgon och kväll, men trots det är den påslagen 24timmar om dygnet. Men jag erkänner, några gånger har jag faktiskt ingen lust att svara, inte just då i varje fall. Men det får en att känna sig som en bov, som om man har brutit mot en massa regler. 

I gårkväll hade jag fått ett sms som jag såg först när jag skulle lägga mig, o tyckte inte det var lönt att svara då för det var lite inaktuellt. Nyss fick jag ett nytt " Hej, börjar nästan bli orolig. Du har inte svarat på mitt meddelande, det har väl inte hänt något?"

Herregud, det har inte ens gått 24 timmar! Men samtidigt fick det där meddelandet mig att skämmas och jag måste komma på en riktigt bra ursäkt!

Vaknar upp, klockan är åtta, och jag känner efter lite i kroppen. Det finns en känsla där som jag inte riktigt känner igen. Ligger lite och funderar och så känner jag att det rycker lite i mungiporna. Jag börjar le. Först då förstår jag vad det är jag känner i kroppen; glädje!

Så jag vaknar upp denna första dag på året och känner mig riktigt glad! Jag vänder mig om och somnar. När jag åter vaknar går jag ner och lägger två skivor bröd i brödrosten, häller upp ett stort glas apelsinjuice och säter på tv:n. Det är tyst i huset, trots att klockan är närmare halv elva på förmiddagen. Tillskillnad från övriga familjemedlemmar brottas jag inte med huvudvärk eller lätt illamående. Nä som sagt, jag mår oförskämt bra. Zappar runt lite bland tv-kanalerna och plockar upp det tjocka numret av Se&Hör med den utförliga tv-guiden. Ronja Rövardotter visas på 4:an och jag tittar lite på Skalle-Pär och vildvittrorna men byter sedan till Kanal 5. De hade tydligen Brothers & Sisters-maraton, sex avsnitt av den serien på raken. Jag tror jag såg det första avsnittet av den serien men det blev aldrig något jag följde, och begrundade varför 5:an visade så många avsnitt på nyårsdag och allt. Av någon anledning börjar jag ändå titta, och blir fast. Efter middag vaknar resterande medlemmar av hushållet och det blir lite trångt i soffan. De frågar vad "det är för skit"  jag tittar på och alla är kanske inte så nöjda över kanalvalet. Ett avsnitt börjar o nästa tar vid och så håller det på till klockan är kvart i fyra! Då hade jag gråtit en del tårar över döda bebisar, skilsmässor, svåra avsked och övriga ingredienser i denna serie och upptäckte att den var faktiskt riktigt bra!

Tittar ut genom fönstret. Det snöar!

Middagen förbereds, trerätters. Fint ska det vara och gott var det. Sen låg vi ytterligare utslagna i soffan och zappade mellan tv-kanlalerna och insåg återigen att det inte var något vidare utbud denna dag. Mormor ringde och påminde om att vi inte skulle missa Eva Rydberg på Fredrikdalsteatern klockan 20.30. Jag hatar sådana föreställningar men i brist på annat blev det ändå valet. Jag klarade knappt tjugo minuter sen var jag tvungen att avlägsna mig, blev så irriterad på skitet.

Lade mig i sängen och funderade över året som kommer. Jag har en känsla av det kommer bli bra. Jag funderade även återigen över året som varit, men insåg att det är dags att släppa det nu.

Sen tänkte jag tillbaka på gårdagskvällen som blev en mycket lyckad tillställning. Glada skratt, djupa funderingar och kanske inte fullt så djupa och allvarliga diskussioner. Insåg att bra vänskap kan liknas vid en Aladdin-ask. Fundera på det!

År 2008: Jag är redo!