Min sommarjobbs period började igår, och nog för att det inte brukar vara direkt stressigt på sommrarna men dessa dagar tar ändå priset. Det är helt dött! Alla har i princip semester och därmed är där heller inga kunder. Jag jobbar effektivt en timme på morgon sen har jag absolut ingenting att göra.

Vad som gör det ännu värre är att min sommarkollega sedan fem år tillbaka och tillika barndomsvän inte längre jobbar kvar. Vi drygade ut tiden för varandra och anordnade alltid sommarprojekt som vi kunde sysselsätta oss med och satte lite fart på företaget.

De få kunder jag har under dagen har dock förmågan att både underhålla och förfära en. Jag kan aldrig sluta förvånas över vad vissa människor väljer att delge mig, både det ena och det andra. Men jag har rollen som lite hobbypsykolog på företaget, och mindre nöjda kunder öppnar sitt hjärta för mig och jag ger dem sympati. Eller så berättar de hela sin livshistoria, eller som igår, en man som delgav hela sin sjukdomshistoria med tillhörande demonstration av hans kropps mindre fungerande leder, med uppdragna (som tur var - inte neddragna) byxor.

Idag hade jag en dansk på besök hela dagen och vi fick väldigt fin conection. Han ägde ett limousinbolag över sundet och var väldigt snofsig. Vi pratade i över 40min om allt från sockersug till myggor, öldoft och kung Kristian II. Eller snarare, han pratade och jag log och nickade, det visade sig att det kommer man långt med. Om jag säger att jag förstod ca 10% av vad han så är det ingen överdrift! Danska är ett jävla språk!

Har glömt att berätta om en händelse i lördags. En riktig "Cliffhanger"-berättelse...

Jag var i Ystad och shoppade och lunchade tillsammans med föräldrarna på en restaurang i stan. När vi satt och väntade på notan så började en ur personalen tissla och tassla med personerna vid bordet bredvid, som hon tydligen kände. Hon skrev något på sitt block som hon först visade för sällskapets 10-åriga dotter och sedan för de andra. "Jasså" och "Där ser man" hörde jag dem utropa och jag spetsade självklart öronen! Jag snappade även upp att personen i fråga snart var klar och på väg ut.

Jag förstod att det var någon kändis på gång och mitt hjärta började slå några extra slag. Ni förstår, sedan senaste Stockholms-trippen är jag fortfarande besviken över att den enda "kändis" som vi såg var Alf Svensson. I lördags satt vi på uteserveringen, vid bordet precis utanför ingången och hade därmed värsta spaningsläget. Men frågan kvarstod, vem var kändisen!? Eftersom servitrisen vände sig till den unga flickan först förstod jag att det var någon hon skulle finna intressant, och jag satsade på Måns Zelmerlöw som jag visste skulle ha en konsert i trakten samma kväll.

Vi väntade. Varken notan eller någon person kom ut ifrån restaurangen så jag bestämde mig för att gå in. Alltså för att "gå på toa". Jag stegar in, tittar mig diskret omkring i den väldigt glest befolkade restaurangen, utan att egentligen veta vad eller vem jag letar efter. Min hjärna var inställd på Måns, men ingen där inne kunde liknas vid CaraMia-grabben. Jag såg överhuvudtaget ingen som jag kände igen. Så jag gör ett besök på toaletten och när jag öppnar dörren kommer min kära mor stegandes, tydligen lika nyfiken som jag. "Har du sett någon?" viskar jag. "Nä, vem skulle det kunna vara?" 

Så jag går mot utgången igen och precis vid dörren kommer det två personer framför mig på sin väg ut. Den ena hoppar på kryckor, så jag får stanna upp vid utgången och vänta tills de tagit sig ut. När jag står där och väntar får jag ytterligare en möjlighet att titta mig omkring i restaurangen, sökandes med blicken efter något känt ansikte. Men icke!

Jag går ut ur restaurangen i rygg med personen som hoppar på kryckor och det känns som om hela uteserveringen tittar på mig. Det har spritt sig tänker jag, och alla sitter och väntar på den person som förväntas komma ut. När jag en halv sekund senare sätter mig vid bordet igen lutar sig pappa fram och säger "Åh, såg du nu!"

"Va!? Vem?" säger jag totalt förvirrad. "Carolina Klüft! Hon är ju skadad, det är därför hon hoppar på kryckor"

Besvikelse. Jag vet inte om det var för att jag gick precis bakom "kändisen" ifråga utan att ha en aning om det, eller om det var det faktum att det visade sig vara Carolina Klüft! Jag hade nog inte blivit så uppspelt över Zelmerlöw heller för den delen -seen that, done that- men ändå. Klüft blev i varje fall inget tillskott till min eminenta kändislista.

Vi har haft sophämtning och jag skulle rulla tillbaka soptunnan till dess ordinarie plats. Jag kan ärligt säga att det är väldigt få saker som gör mig äckelmagad, men när jag lyfte på locket till soptunnan och såg att det fullkomligt kryllade av hundratals vita maskar/larver på botten, ja då var jag nära att kräkas på uppfarten.

Jag vet att detta är ett väldigt osmakligt inlägg, men upplevelsen traumatiserade min dag en aning. Värre blev det sedan jag efter en stund konstaterade att jag inte kunde låta problemet kvarstå utan var tvungen att ta tag i det. Jag fick ta till vattenslangen och spola rent soptunnan på så långt avstånd som var möjligt.
 
Fy fan, säger jag bara.

Då var den utläst. Millennium-trilogin av Stieg Larsson. Avslutade "Luftslottet som sprängdes" klockan 02.04 i natt sedan jag i princip sträckläst boken. Hela söndagen låg jag i sängen och läste över 400 sidor, sedan har jag legat vaken långt ut på småtimmarna de senaste två nätterna, helt uppslukad av storyn.

Möjligen är jag den sista personen i Sverige som upptäcker Stieg Larsson, och jag brukar alltid ha ett visst motstånd till böcker som alla har läst. Med det vill jag inte påstå att jag är någon finsmakare, tvärtom, när det gäller Chic-lit har jag läst allt. Men böcker som Da Vinci-koden, Lisa Marklund, Läckberg med sitt Fjällbacka osv lockar inte mig och jag har väl placerat Stieg Larsson i samma kategori.

Men oj vad jag misstaget mig! Hade tänkt ha böckerna som långdragen sommarlitteratur, men när jag väl börjat kunde jag inte sluta.

Stort tack Anna, för att du övertalade mig!

I förrgår var jag på en liten shoppingtur och inhandlade några linnen på KappAhl. Vid kassan hängde det färgsprakande "miljökassar" som de kallades, i tyg. Jag blev förtjust i färgerna och priset på 10 kr var överkomligt, samt att jag kände att jag faktiskt kunde ha nytt av en.

I samma veva som jag står i kassan och betalar så försvinner min systers minsting och lite smått panik utbryter så jag hade ingen koll på när affärsbiträdet packade ner mina varor.

Men när jag kommer ut ur affären (och barnet var upphittat) så ser jag att hon stoppat mina inköp i en plastkasse (!) i min miljökasse. Var inte otroligt dumt? Jag hade inte mycket för att vara miljösmart.