Jag är besatt!

Fredagskvällen med Jason Mraz har kastat mig flera år tillbaka i utvecklingen och gjort mig till en fjortonårig och pubertetsstinn tonåring som tapetserar sitt rum med planscher på idolen.

Än har det inte gått så långt så jag börjat häftstifta upp bilder på väggarna här hemma, men det är inte långt ifrån. Det var en faslig tur att jag inte hade denna känsla redan i fredags för då hade väl Anna fått problem med mig när jag hade försökt kasta mig över kravallstaketet och upp på scenen till honom.

Sedan helgen har jag finkammat internet på varje ord som skrivits om konserten och blir illa till mods om jag får se ett enda negativt ord. Jag är konstant uppdaterad på YouTube för att se om där kommer upp nya klipp från kvällen. Förövrigt är det ganska fantastiskt, jag har hittat 25 mer eller mindre kvalitativa klipp från konserten så det går i princip att återuppleva allt igen och det är exakt vad jag gör. Sitter och njuter och blir berörd av YouTube klipp!

Jag är en sådan tönt. Jag vet, men jag är också den förste att erkänna det. Fråga inte mig "Hur var konserten?" för då får ni en mycket mer detaljerad redogörelse än ett "Jo den var bra". Jag lovar, ni orkar inte lyssna. Den reaktionen börjar jag få från familjen nu sedan jag X-antal gånger visat dem klipp på internet. "Titta på detta, visst är det bra!" Titta på detta då, han är så rolig!"

Men det var något med den där konserten, den tilltalade mig helt enkelt!

Ville bara säga det. Lätta mitt hjärta. Det går över. Så småningom.

Gårdagen var fantastisk! Vilken upplevelse och vilken entertainer han är, den där Jason Mraz!

Som jag sagt tidigare har han varit en av mina favoriter, långt före sommarens I'm yours-feber. När jag fyllade år fick jag en biljett till gårdagens konsert på Olympen i Lund av Anna, vilken överraskning och vilken perfekt present!

Som ni ser på fotot hamnade vi längst fram, jag brukar tala om "vigselrings-avstånd" men detta var snäppet bättre, snarare "åder-avstånd". Jag kunde se att han hade en väldigt markerad ådra på höger hand! Visst önskade vi ibland, framförallt Anna, att vi satt oss på läktaren när vi stod där rakt upp och ner och väntade i närmare två timmar på att han skulle inta scenen (timmen i kön tidigare är ej inräknad) och vi blev fruktansvärt irriterad på folk som tvunget måste klistra sig fast på ryggen på en. 

Men när väl Jason Mraz intog scenen var det bara helt fantastiskt. Jag blev helt lyrisk och denna upplevelse kommer jag definitivt att leva länge på. Anna kanske inte var fullt så imponerad och hennes kommentar säger något om hennes intresse när Jason först dök upp under en låt hos "för-sångerska" Ingrid Michaelson och publiken blev hysterisk, då säger Anna "Ursäkta, men är det han?"

Men ni behöver inte bli besvikna, såklart bjuder jag på några klipp från kvällen!

Tips: Skruva ner ljudet lite på själva YouTube-klippet så skrålar det inte så mycket

Snart har första veckan gått och fascinationen över mitt kontor har nästan lagt sig. Men bara nästan. Tycker fortfarande det är otroligt tufft att sitta där vid mitt skrivbord och känna mig viktig.

Har även varit på några ganska trista möten och blivit presenterad för "höjdarna" i kommunen. Men mest har jag suttit vid mitt skrivbord och försökt sätta mig in i den uppgift jag ska genomföra. Redan nu känns det övermäktigt, men jag får se hur det går med det.

Imorgon är det fredag, undra om det blir något gott till kaffet då?

Wow!

Trevligt bemötande och trevliga nya kollegor, jag är helt slut i huvudet efter alla nya intryck, ansikten och all information som jag försökt ta till mig.

Det bästa av allt; jag har fått ett eget kontor! Jag fick till och med välja rum, två stora balsalar med högt i tak, stuckatur och kakelugnar. Jag valde såklart rummet med den kungliga balkongen, där kan jag stå och vinka som Silvia till kommunens invånare som samlas på torget! Jag är helt överväldigad över alla materiella ting, som min splitternya dator!

Som sagt, jag är trött och något förvrirrad efter första dagen, men framförallt är jag så peppad! Har aldrig någonsin känt mig så engagerad inför något jag har tagit mig för. Detta kommer bli spännande och ni lär få följa mitt äventyr här på bloggen, var så säkra!

Här har varit relativt tyst på senaste tiden, då bloggen utvecklats till något av en "helg-blogg". Men jag har haft lite annat att tänka på.

När vi började denna termin fick vi höra att det skulle bli några intensiva inledande veckor. Av schemat att döma verkade det inte vara värre än vanligt, men det visade sig bli ganska tufft trots allt.

I tre år har man blivit matad med teori och forskning för att allt sedan plötsligt blir väldigt praktiskt. De senaste veckorna har de praktiska övningarna avlöst varandra, därav några väl valda delar som jag fasat över sedan jag fick höra talas om dem i början av utbildningen.

Jag måste dock säga att vi har haft väldigt intressanta föreläsare och övningarna har varit nyttiga. Jag har lärt mig en del även om jag i veckorna gått runt och varit ett nervvrak och fasat inför morgondagen. Skräcken var ändå samtalsmetodiken där vi blev filmade och där vår teknik sedan blev analyserad av klassen. Hemskt att behöva stå ut med sig själv!

Bland mycket annat har vi även tränat intervjuteknik och haft förhandlingsövningar, och veckorna avslutade ju med tentan från helvetet. Den har jag ju sådär i förbipasserande nämnt.

Men nu väntar något helt annorlunda. Imorgon börjar min verksamhetsförlagda utbildning, VFU, i tio veckor. Shit. Det har alltid varit något som legat långt fram i tiden, och så är det plötsligt dags. Nu! Imorgon!

Jag är skitnervös....

Fick ett kärt vykort på posten med ett "Lycka till" från omtänksamma Anna.

Klyftigt hade hon skrivit "Working 9-5. What a way to make a livin´ " Tänka sig, jag börjar faktiskt klockan nio imorgon så det var verkligen ingen tvekan om vilken låt som skulle bli denna söndags specialare.
 

Så hur gick det då för de tre kurskamraterna som kämpade med sina hemtentor hela natten?

Satt vi uppe till klockan 03.00?

Nä

Jag kapitulerade sist av oss tre i tidsnöd. Klockan 04.00 stängde jag av datorn och gick in i duschen sedan jag och Sara konstaterat att vi aldrig någonsin skulle lyckas bli färdiga med våra respektive tentor, i varje fall inte om vi beräknade att få någon minuts sömn den natten. Johan, den tredje musketören hade redan krupit till kojs.

Halv fem somnade jag och gick upp två timmar senare. När jag och Sara anlände till skolan var vi redan legender sedan Johan spridit ut ryktet om våra nattliga aktiviteter.

Det hela är egentligen väldigt ironiskt. Genom hela min studietid har jag alltid suttit där sista kvällen, lovat mig själv att jag aldrig ska försätta mig i den situationen igen, men på något sätt alltid lyckats ro hem det. I natt satt jag med vår allra sista hemtenta och jag har aldrig tidigare varit i sådan tidsnöd. Jag fixade det helt enkelt inte. Om ni undrar så blev dock tentan inlämnad idag efter att jag ordnat det sista efter en timmes fixande på plats i skolan,

Men så sant som det är sagt, det går inte att lära gamla hundar att sitta.

En liten följetång utspelar sig på msn ikväll sedan jag skrev en liten fråga:

Jag: Natten är lång, vilken tid ska vi satsa på?
Sara: Jadu Sandra, ska vi satsa på kl 03.00?
Johan: Kl 03.00 låter troligt...

Tre kurskamrater. Tre personer som är ute i sista sekunden. Tre personer i tidskris. Tre personer som kommer vara levande döda imorgon.

Här sitter jag och lider av stor IKEA-längtan. Har velat åka dit hela sommaren men det har aldrig blivit av. Nu är delar av familjen iväg men jag stannade hemma eftersom jag har fruktansvärt mycket att göra.

Att ha fruktansvärt mycket att göra innebära också att jag har fruktansvärt många undanflykter. Jag har spridit ut böcker och papper över golvet, bordet och sängen men kan inte förmå mig till att verkligen börja.

Lika ovärksam som jag är nu lika mycket nytta hade jag gjort på IKEA.

Jag hamnade i konflikt med pappa gällande fjärkontrollen när det var dags för Idol på Tv4. För att kompensera de kanske lite för hårda orden som kom ut ur min mun när jag utövade min tv-makt så lät jag honom se dokumentärserien "Sixities" på Svt. Ett halvtimmesprogram fyllt med intervjuer och musik från den mytomspunna popkulturepoken.

Även jag finner detta program intressant och för att göra en lång historia lite kortare så handlade bland annat veckans program om gruppen The Who. Så spelas denna låt, och jag blev så förvånad över att det var en "gammal" låt. Den har ju varit ganska populär på senare tid, då med Limp Bizkit och har förekommit i någon tv-serie, var det OC eller Prison Break? Inte trodde jag att den kom redan 1971.

Ibland sitter jag och planlöst klickar runt på internet och idag hamnade jag på den amerikanska bloggen Bakerella. Jag är så faschinerad över cupcakes-konsten, vilka skapelser!

Med inspiration från denna fantastiska blogg väcktes baksuget inom mig. Jag fastnade för dessa Peanut cookies, och timingen var perfekt då min mamma samtidigt var i affären så hon kunde köpa hem lite jordnöttssmör.

Superenkla och goda för dem som gillar jordnötter vill säga.
 

Foto: bakerella.blogspot.com

En vecka sedan sist och jag upprepar det senast sagda:

Kräftskiva. Livsfarligt. Men väldigt roligt!

Nu har jag ätit min ranson kräftor för året, likaså har jag nog rockat loss för någon månad framåt. Jag är verkligen helt slut idag, har till och med träningsvärk i benen.

Här på bloggen ser det ut som mitt liv för tillfället är en lång kräftskiva, men i verkligheten har det varit en tuff vecka och därför är det extra skönt med ett fantastiskt avslut.