- Luggen, hur ska vi göra med den? Du brukar ha lite snedlugg, inte sant?

- Jo det stämmer.

- Ska vi klippa det så igen?

- Ja, eller har du något annat förslag?

- Du vill inte ha hellugg?

- Hellugg? Åhh nä, det har jag haft i hela mitt liv.

Så satt jag där och funderade. Hellugg? Jag har haft lugg i hela mitt liv, i alla dess former. Jag började med en tjock och bred, gick över till en tunnare, en mycket kortare, lite tjockare och vidare till snedlugg. Under lång tid hade jag en tjock tuperad och sprayad variant, och det var just den bilden från konfirmationsfotografiet jag fick upp i mitt huvud när frissan nämnde ordet hellugg. Aldrig igen tänkte jag.

Men medan hon klippte resten av håret satt jag och tittade i spegeln och så tog jag beslutet och tänkte, va fan det växer ut igen.
- Du, klipp hellugg!
- Ändrar du dig? Det kommer att bli jättebra, men då får jag göra den lite tjockare också.

Så hon klippte. Jag vet inte vad jag tycker. Min systerdotter blev helt exalterad, och sa gång på gång "Sandra du är så fin!" Kanske var det för att man numera kan associera mig med ett troll?

Nu sitter jag här men ska snart bege mig till hårfrisörskan. Min längtan blandas med en känsla av skam.

Jag kommer att sitta där i frisörstolen:
- Hur vill du ha det?
- Ta topparna, ja det som behövs.
- Ja ditt hår är ju ganska slitet, så jag nog ta denna biten (hon visar upp 5 centimeter) Är det okej?

Vad ska jag säga? Förlåt för att jag har varit så slarvig, du behöver inte påminna mig, jag vet att det ser förjävligt ut. Det är liksom lite skamligt att komma till frissan med en sådan här frisyr, men jag har i varje fall inte varit otrogen mot henne. För det är något som är ännu skamligare, när man vänsterprasslat med en annan frisör mellan gångerna man är hos den ordinarie. jag lovar, de märker det direkt!

Jag är just hemkommen från kyrkan, ja ni vet, det är ju söndag.

Nä, det är väl snarare ett undantag än en regel att man varit i kyrkan men idag var det faktiskt riktigt gemytligt. Min systers kör hade konsert och man fick ställa upp som stödjande familjemedlem. "Kända verk av stora mästare" stod det på informationsbladet och nja, klassisk musik är tveksamt. Men det var ett fantastiskt arrangemang ackompanjerat av lite stråkar och stundtals blev det tom lite medryckande.

Konserten inleddes med detta verk, och det gav mig gåshud.

Gårdagens kraftiga humörsvängning kräver sin förklaring.

Morgonen började med att jag försov mig 45 min, vilket givetvis kunde ha varit en indikator på att dagen skulle bli förjävlig. Men så var inte fallet. Jag hann med bussen och de extra minuternas oplanerade sovmorgonen bidrog till att jag faktiskt kände mig riktigt pigg.

Vi hade seminarium/redovisningar hela dagen och för min arbetsgrupp var de förlagda till tidig morgon och sen eftermiddag, vilket innebar att vi hade tre timmars ledighet mitt på dagen. Därmed intogs lunchen ute i det härliga vädret och vi snackade en massa skit, skrattade och diskuterade hormonrubbningar, oförklarliga känsloyttringar och konstaterade att det var den biologiska klockan som hade börjat ticka. Även årets första GB-glass intogs med stor njutning, det blev en klassiker, Magnun mandel.

Dagen var underbar!

På eftermiddagen var det tillsist dags för en gemensam avslutning av dagens seminarium och det var väl där helvetet bröt loss. Vår klass är i uppror, och det märks att vi nu har gått tre år tillsammans. Smekmånaden är definitivt över. Att förklara vad allt handlar om är omöjligt, men det kan konstateras att om vissa personer hade fått/kunnat hade de slagit varandra på käften. Bråken och smutskastningen har pågått ett tag nu och jag har inte engagerat mig så värst mycket, och jag har inte heller valt sida då jag inte ansett någon haft vare sig rätt eller fel. Det handlar om grupperingar och om ett fåtal starka individer som anser sig ha tolkningsföreträde och såklart alltid vet bäst.

Men igår eskalerade det hela, då någon tog ton och ni kan inte ens föreställa er vilket jävla liv det blev. Alla utryckte högljutt sina åsikter, någon smällde näven i bordet och reste sig upp och var så arg när hon talade att rösten nästan brast. En annan reser sig upp och går ut och smäller igen dörren varpå vår lärare skriker efter honom att han måste stanna kvar. Då öppnar han bara dörren och säger "Helt ärligt, jag skiter i vad du säger" och så smällde han igen dörren ytterligare än gång.

Jag brukar aldrig säga något, men fy fan vad arg jag blev då. Sara som satt bredvid mig sa: "Ska du verkligen säga något?" när jag satt där och med en bestämd uppsträckt arm och försökte få en syl i vädret. O ja det tänkte jag. Jag tänkte berätta för dem alla att det var dags att hålla käften och förklara för dem hur dumma i huvudet de var, eftersom det var de själva som försatt sig i den här situationen och att det inte var läge att klaga nu. Men jag gavs aldrig ordet, och läraren tittade på mig och trodde sig veta vad jag skulle säga. Eftersom jag tidigare påtalat för honom hur missnöjd jag var med just orsaken för bråket.

Abrupt avslutades allt och jag fick inte uttala mig, och det gjorde mig om än ännu argare, men det var dags att åka hem.

Jag kliver på bussen fortfarande kokande av ilska och bemöts av den otrevligaste och mest idiotiska busschaufför jag någonsin stött på. Jag säger var jag ska och eftersom jag ska byta buss anger jag zonnumret. Så ryter han till "Du, det finns inte" Fan tänker jag, sa jag fel och eftersom han inte gör en antydan till att själva kolla upp det, vilket egentligen är hans skyldighet för jag behöver inte kunna det, så ursäktar jag mig och säger att jag ska kolla upp det och sätter mig längst fram för att kontrollera i tidtabellen. Jo, zonnumret stämde, jag hade rätt!

Där är en lång kö av människor som skulle åka med bussen, bl a en kille med cykel som vänligt frågar var han kan göra av cykeln. "Luckan längst bak" skriker busschauffören till svar och killen börjar försiktigt att säga att han redan prövat och då skriker han igen "För fan, längst bak säger jag" När killen fortfarande inte lyckas få in sin cykel ber en medresenär vänligt busschaufför om hjälp varpå denne skriker igen "Jag har för fan två armar precis som han!"

Där emellan smiter jag in igen i kön och säger att mitt zonnummer visst stämmer. Busschauffören knappar på sin maskin och ryter "Ja, nu gick det" och gnäller högljutt över att jag är besvärlig, men det beror på att han inte kan. IDIOT!

När jag sedan byter buss och sticker ner kortet som man ska, då jag redan betalt för min resa, och går och sätter mig. Då vänder sig den busschauffören sig om och skriker över hela bussen "Du, du du! Var ska du någonstans" Jag säger var jag ska, och då säger han försynt "Jaha, du ska av däremellan". Han trodde alltså att jag försökte luras då han antagligen sett på sin apparat att jag inte hade betalt till slutdestinationen.

Hela den bussturen kryddas av en alkis som stinker sprit och skriker "Jag tänker aldrig lämna dig, jag tänker aldrig lämna dig, jag tänker aldrig lämna dig, jag tänker..." När jag ska gå av vänder alkisen sin kärlek till mig, "Du är det finaste jag vet, du är det finaste jag vet, DU är det finaste jag vet"

Förstår ni nu?

Sitter och nynnar på "O'boy vilket vackert väder, solen skiner idag!"

Vaknade upp vid elvatiden idag och såg hur solen sken där ute. Jag praktiskt taget flög upp ur sängen, greppade tag i solglasögonen, valde omsorgsfullt en ny bok ur bokhyllan, bredde två mackor och hällde upp ett glas juice och gick ut i trädgården. Efter hårt letande och lite irritation kunde jag kånka ut med solstolen från "snickarboa" och slå mig ner och kisa mot solen.

Men vad händer!? Jo det blåser, och här snackar vi inte om någon svalkande sommarbris. Går in och hämtar en långärmad tröja, läser de första kapitlen i boken och sitter där och huttrar. Efter en dryg timme i solstolen ger jag upp och går in igen.

Men när jag sitter här vid köksbordet så bränner solen in genom fönstret mot min bara axel, himlen är klarblå utan ett endaste moln och träden svajar inte det minsta av blåsten. Säkerligen är det skenet som bedrar men det dåliga samvetet gör sig påmint när man faktiskt sitter inne en sådan här dag.

Så ut igen, jag ger stolstolen ett nytt försök...

När jag blir en viktig och upptagen kvinna mitt i karriären ska jag också ha en automatisk telefonsvarare som tar emot ALLA mina samtal.

- Personen du söker är på möte och återkommer klockan 13.00.

Så ringer man klockan 13.00:

- Personen du söker är på tjänsteresa och återkommer klockan 16.00 
(Detta var en fredag - tjänsteresa = slutat tidigt)

Så ringer man en annan dag:

- Personen du söker är sjukanmäld och återkommer på torsdag. För att repetera meddelandet tryck 1, för att bli kopplad till växeln tryck 2...

*Suck*

Så jag fick ta tag i min Plan B och är nu inbokad för personligt möte på måndag och jag är redan skitnervös!

Jag har varit barnvakt de senaste dagarna och då har det fluktats en del på Disney Chanel med systerdottern. Mellan de tecknade serierna har de där rivit av den fräckaste covern på en av Djungelbokens klassiker.
 
Önskar jag var tolv år igen, för då hade jag nog förälskat mig i dessa söta grabbar.

VARNING! Den är beroendeframkallande och fastnar lätt på hjärnan.

Det finns en äcklig man som åker med min buss. Han har haft samma kläder på sig alla de tre år jag sett honom, de är skitiga och söndriga och han bär alltid runt på en sliten Pressbyrån-kasse. Han andas också så högt så man tror att han snarkar trots att han är vaken.

I vilket fall som helst. Idag när jag gick på bussen så såg jag att han hade rest sig och var på väg bakåt i bussen, tydligen bytte han säte. Han gör det ibland. Så jag slår mig ner på ett säte och då känner jag att det är varmt. Någon har precis suttit där. Man bör inte tänka på hur snuskiga sätena egentligen är, men idag blev jag äcklad då jag troligt kunde härleda värmen till denna man. Var det hans gump-värme!?

Jag kom att tänka på filmen Hundtricket där en av killarna, Mario, tvingar kompisarna att ta av sig byxorna innan de sätter sig i soffan om de åkt med tunnelbanan dit. Jag har aldrig förstått hans resonemang så bra som nu.

God morgon!

Jag vet att ni skakar på huvudet, och med er fulla rätt. Jag gick upp för en dryg timme sedan. Fick en smärre chock när jag vred på huvudet och fick se klockan, shit, jag har sovit bort min dag!

Den där "sommartids-timmen" har spökat kvar hos mig, och igår morse var jag sådär obeskrivligt trött och när jag stod mitt i köket på morgonen och inte visste vad jag skulle göra eller vart jag skulle gå, funderade jag starkt på att gå upp och dra täcket över huvudet igen.  Men detta till trots så motiverar eller ursäktar inte det mig att sova till kl 13.30.

Sen, äntligen kan jag logga in på bloggen igen. Blogg.se annonserade om ett driftstop i lördagsnatt för ett "plattformsbyte". Tydligen missuppfattade jag det hela och trodde att det bara rörde sig om några timmars nedstängning, men det var först under gårdagen som tjänsten blev tillgänglig igen. Abstinens! Man har väl aldrig haft så mycket att delge er som när man inte kan logga in.