Mina nya facebook-vänner som använder "Vad-gör-du-just-nu-fältet" som miniblogg med minst 10 inlägg om dagen!

"Mys med sonen"
"Går ut på en promenad med sonen min "
"Tillbaka från promenaden!"
"Älskar min lilla son"
"Äter. Gott!"
"Nu har sonen somnat för kvällen"
"Mys i soffan"

Herregud! Varje dag, likadant! Det värsta är att de är två stycken, likadana! Jag blir knäpp och min förstasida på facebook svämmar över med deras inlägg, ingen annan får en syl i vädret.

Min kropp ser ut som om jag har varit i ett ordentligt slagsmål. Jag har gigantiska blåmärken på insidan av båda låren och ett stort på underarmen, som snarare är svart än blått. Jag sa att jag inte slog mig särskilt efter cykelolyckan, men om man ser på min kropp nu känns det som om man borde revidera den storyn.

Vid mitt förtvivlade samtal till pappa i onsdags så lovade jag också i all hets att hjälpa honom att bära in två garageportar, jag gjorde vad som helst bara han kom och hämtade mig. Det skulle jag aldrig lovat, när jag nu tre dagar efter fortfarande har träningsvärk och ont i ryggen. Fy fan! Det fanns kanske en anledning till att garageportarna levererades med kranbil till vår trädgård och att det därmed inte var ämnat att två personer skulle bära in dem. Det är i stunder som dessa då man önskar att pappa hade fått en son som kunde hjälpa till med sådana sysslor.

Mycket har jag burit i mina dagar, men detta var det värsta jag varit med om. Min pappa är inte alltid så vänlig när man hjälper honom och vi brukar för det mesta bli stora ovänner när han skriker på en för att man inte tar i ordentligt, eller snarare att man inte kan läsa hans tankar. Men i onsdags var han otroligt mild och det var verkligen på gränsen till vad vi båda orkade med. Inte blev det bättre av att grannen kom körande och stannade för att "titta på" och skulle se om vi klarade det! Men då säger pappa till honom:

- Hon är stark ska du veta!

Då blev jag stolt.

Det har varit lite synd om mig idag, faktiskt!

¤ Vaknade upp med höger näsborre totalt igenmurad. Jag har snörvlat och fräst hela dagen men det har inte givit något resultat och jag har fått leva med att andas genom endast en näsborre idag. Väldigt jobbigt har det varit. Den enda gången det slog lös var mitt under föreläsningen då den började rinna som värsta Niagarafallet, så jag fick praktiskt taget klämma åt över näsryggen. Lagom mysigt.

¤ Gårdagens stukning av foten orsakade en väldigt haltande gångstil idag. Det var en smärre pers att ta sig ner för trappan imorse. Väl i skolan tog jag dock hissen, både upp och ner.

¤ Under de senaste timmarna har en övergripande helkroppslig värk börjat sprida sig från axlarna, via magen, vidare mot rumpan, baksidan av låret och enda ut i stortån. Fy fan, musklerna jag hade glömt att jag hade har vaknat till liv och jag tror nog det kallas typ, träningsvärk. Hur är det möjligt på denna vältränade kropp!?