Märklig känsla. Farfars hus är till salu igen. Efter hans död i september 2005 såldes huset  i början av 2006. Nu ett år är senare är det åter till salu, totalrenoverat.

Tittade på bilderna från mäklarnas hemsida. Det kändes inte alls bra. Det är inte längre samma hus där farmor och farfar bodde i hela sitt liv. Det är inte huset där min pappa växte upp, där han och hans 7 syskon bodde i dåvarande 1 rum o kök. Det är inte där vi barnbarn åt farmors nybakade bullar och trängdes i den gröna tresits soffan på julafton för att titta på Kalle Anka.

I skogsdungen intill huset byggde jag och kusinerna kojor. I det stora trädgårdslandet framför huset odlade farfar potatis, grönsaker och jordgubbar. Många barnknän har blivit omplåstrade sedan de skrapats mot gårdsplanens stenar. Farfar sköt kråkor från vardagsrumsfönstret och spelade vid ett fåtal gånger en melodi på sitt dragspel. Skratt, minnen, glada stunder och hårda tider.

På platsen där farfar alltid satt i sin slitna grön-bruna fåtölj, med Tv:n på högsta volym tills han var 96 år, där stod i dag en värmande kamin. Köket med de orangea luckorna var utbytt, tapeterna var nya och heltäckningsmattorna var utbytta mot laminatgolv. Det var fint, o renoveringen behövdes självklart.

Men nu är allt borta. Det enda som vittnade om farmor och farfar var två röda salt- o pepparkvarnar på kryddhyllan och lampan över matrumsbordet som fortfarande hängde kvar...