Allt hänger på takten
2007-08-30 | 21:42:50
Publicerat i: Vardagen
Under hela denna vecka har det infunnit sig en väldigt märklig känsla här hemma. Likt en begravningskänsla då alla har gått runt och varit tysta och grunnat i sin ensamhet utan att prata med någon annan. Middagarna har intagits under ansträngd tystnad och bara några enstaka "Skicka mjölken" har slunkit fram.
Framförallt mamma har varit så tyst, hon pratar alltid oavbrutet men sedan i söndags har hon inte sagt många ord. Jag har varit övertygad om att hon var sur över något, men det brukar inte hålla i sig så länge. Jag har rannsakat mig själv, för det skulle inte förvåna mig om jag har klämt ur mig en dum kommentar eller skrikit åt något onödigt. Men nej, jag kan inte minnas något, inget värre än vanligt i varje fall.
Som sagt började det i söndags, och när stämningen var likadan i tisdags blev jag orolig. Har försökt "lätta upp stämningen" med småprat, och visst mamma har svarat på tilltal utan att jag hört någon sur ton i hennes röst. Men det har inte varit mer än så.
När vi igår satt och tittade på tv så var jag tvungen att fråga; "Vad är det med dig mamma, är du sur? Du säger ju inget." Jag får svaret: "Pratar jag för mycket är det fel. Säger jag inget så är det fel. Det kvittar ju hur fan man än är så blir det fel!"
Oj! Hon var sur trots allt, men jag förstod fortfarande inte den direkta orsaken. Okej, vi brukar alla klaga på att mamma gapar och skriker, hennes svordomar och hennes otroliga skånska. Men nu måste vi ha sagt något riktigt illa, men jag kunde inte komma på vad.
Jag befarade att hon höll på att bli deprimerad.
Jag har verkligen varit urtrevlig och först idag började hon mjukna upp lite. Jag började sakna min riktiga mamma, huset blir så tyst, lugnt och tråkigt när hon inte är sitt smått förbannade och högljudda jag.
När pappa ikväll skulle ringa och anmäla dem och några vänner till en kräftskiva så fick jag äntligen svaret på vad som varit den utlösande faktorn till de senaste dagarnas dunkel. "Ja jag behöver inte följa med, jag kan ju varken sjunga eller dansa och jag har ju ingen takt!!" sa mamma plötsligt.
Där satt den! Jag mindes då hur pappa, jag, min syster och hennes sambo under middagen i söndags hånade mammas bristande taktkänsla och hennes egendomliga "diggande" med ena handen knuten och viftande i luften medan hon dansar ensam till rockiga låtar.
Vi brukar reta henne för detta, men tydligen var det den omtalade droppen som runnit över bägaren i söndags. Jag skämdes och kände mig jättetaskig. Jag ska aldrig någonsin nämna det igen och jag lovar att aldrig mer skämmas för hennes "diggande".
Vi redde ut det ikväll. Det känns skönt. Mamma är sitt vanliga jag och hon har redan svurit 3 gånger i samma mening och skrikit åt pappa för att han inte fattar att man inte ringer till "okända" människor efter kl. 21:30.
Allt återgår så sakta till det normala.
Framförallt mamma har varit så tyst, hon pratar alltid oavbrutet men sedan i söndags har hon inte sagt många ord. Jag har varit övertygad om att hon var sur över något, men det brukar inte hålla i sig så länge. Jag har rannsakat mig själv, för det skulle inte förvåna mig om jag har klämt ur mig en dum kommentar eller skrikit åt något onödigt. Men nej, jag kan inte minnas något, inget värre än vanligt i varje fall.
Som sagt började det i söndags, och när stämningen var likadan i tisdags blev jag orolig. Har försökt "lätta upp stämningen" med småprat, och visst mamma har svarat på tilltal utan att jag hört någon sur ton i hennes röst. Men det har inte varit mer än så.
När vi igår satt och tittade på tv så var jag tvungen att fråga; "Vad är det med dig mamma, är du sur? Du säger ju inget." Jag får svaret: "Pratar jag för mycket är det fel. Säger jag inget så är det fel. Det kvittar ju hur fan man än är så blir det fel!"
Oj! Hon var sur trots allt, men jag förstod fortfarande inte den direkta orsaken. Okej, vi brukar alla klaga på att mamma gapar och skriker, hennes svordomar och hennes otroliga skånska. Men nu måste vi ha sagt något riktigt illa, men jag kunde inte komma på vad.
Jag befarade att hon höll på att bli deprimerad.
Jag har verkligen varit urtrevlig och först idag började hon mjukna upp lite. Jag började sakna min riktiga mamma, huset blir så tyst, lugnt och tråkigt när hon inte är sitt smått förbannade och högljudda jag.
När pappa ikväll skulle ringa och anmäla dem och några vänner till en kräftskiva så fick jag äntligen svaret på vad som varit den utlösande faktorn till de senaste dagarnas dunkel. "Ja jag behöver inte följa med, jag kan ju varken sjunga eller dansa och jag har ju ingen takt!!" sa mamma plötsligt.
Där satt den! Jag mindes då hur pappa, jag, min syster och hennes sambo under middagen i söndags hånade mammas bristande taktkänsla och hennes egendomliga "diggande" med ena handen knuten och viftande i luften medan hon dansar ensam till rockiga låtar.
Vi brukar reta henne för detta, men tydligen var det den omtalade droppen som runnit över bägaren i söndags. Jag skämdes och kände mig jättetaskig. Jag ska aldrig någonsin nämna det igen och jag lovar att aldrig mer skämmas för hennes "diggande".
Vi redde ut det ikväll. Det känns skönt. Mamma är sitt vanliga jag och hon har redan svurit 3 gånger i samma mening och skrikit åt pappa för att han inte fattar att man inte ringer till "okända" människor efter kl. 21:30.
Allt återgår så sakta till det normala.