Det är min dag idag. Jag fyller 21. Jag har åldersnoja. Ja, nu går det bara utför.

Men för all del, Grattis till mig!

Jag ska ha kalas ikväll och förberedelserna är i full gång här hemma. Själv känner jag mig ganska likgiltig och tror jag genomgår en smärre 21-årskris. Ifs har jag haft åldersnoja sedan jag fyllde 16, men ändå. Usch, tänk bara när jag blir 40, snacka om medelålderskris!

I ärlighetens namn tror jag mycket beror på att jag inte riktigt kan fatta att det verkligen har gått ett helt år sedan jag fyllde 20. Där kunde vi prata om planering inför det kalaset, in i minsta detalj och det blev så lyckat, om man bortser från en del störande moment som förvisso gjorde den dagen oförglömlig. Jag hade laddat så inför min 20-årsdag och när den tog en helt annan vändning än vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat tänka mig, blev jag så snopen och chockad. När det nu har gått ett år, så är väl "sorgeåret" över och det är dags att börja på en ny kula. Drömmar om hur allting hade kunnat bli har vänts till mardrömmar om den verklighet jag då ville ha. Jag är annorlunda nu.

Nu ska jag gå och fira. Tårtor ska bakas, sallad ska hackas, pasta ska kokas, marinader och såser blandas, paketer ska öppnas, vin ska drickas...

Inga tårar och rödgråtna ögon och inga slagsmål ska avsluta denna födelsedag. Det här är MIN dag, och imorgon kan jag bekymra mig om resten.