Hormonrubbningar?
I fredags kände jag mig otroligt blödig. Kan inte förstå varför jag fick tårar i ögonen för allt och inget.
Det började med vanliga "sommarlovs-avsked" vid middagstid i skolan då Jessica räcker upp handen och tackar vår duktiga lärare för en väldigt trevlig och lärorik termin. Fina ord och jag får verkligen anstränga mig för att inte tårarna ska kunna tränga fram.
Sen var det dags att önska "alla" en trevlig sommar, och jag klarar inte såna avsked. Herregud, det är inte direkt så att jag kommer sakna dem fördärvat, snarare tvärtom, bara själva känslostormen gör mig gråtmild. När jag kramar om gravida Jessica och önskar henne lycka till med bebisen och önskar henne allt gott när hon nu slutar på programmet, då tränger både hennes o mina tårar fram. Försökte torka bort dem men kände hur fler o fler var på väg och sa ganska snabbt glad sommar till övriga för att skynda ut till toan och torka tårarna. Efter kom Sara springande, som tur var är hon lika blödig så vi skrattade åt oss själva.
Sedan blev gråtmild på bussen hem när jag såg lyckliga studenter åka runt och tuta och tjoa och mindes hur kul det var för två år sedan och tänkte på tiden både före och efter, vad jag borde gjort annorlunda och vad jag är idag riktigt stolt över.
När jag senare under kvällen befann mig på mormors balkong och läste dagens tidning så trängde tårarna fram när jag läste fina grattishälsningarna till alla studenter och alla som fyllde år.
När jag tittade på tv och såg insamlingen för Astrid Lindgrens barnbyar trängde tårarna upp när de sa att hennes familj skänkt 1miljon till insamlingen.
Jag snyftade t o m när jag skrev detta i fredags (trots att jag först idag har haft möjlighet att posta det).
Vad var det med mig egentligen?