Kusinen har skaffat pojkvän, troligen den första. På msn kan man nu läsa "Felix, du är min för evigt ♥". Det är så att det skär i hjärtat, inte för hennes lyckas skull, snarare medvetenheten om att det där "för evigt" kan hon ju ta och glömma.

Bitter må jag vara, men lite har man ändå lärt sig och förövrigt har jag nog lite svårt att hantera "happy couples" för tillfället.

Men innerst inne har jag nog bara en liten längtan efter att få vara 14 år igen. Då fick man bli löjligt kär och planera framtida barn o sommarsemestrar med killen som helt klart var kär i mig bara för att han hade stått bakom mig i skolans matkö. Såklart att det hade betytt något!