Super-nannyn fick abdikera
2007-05-27 | 15:47:57
Publicerat i: Vardagen
Jag kände ett stort ansvar och otrolig stolthet inför uppgiften att för första gången passa min lilla systerdotter, 3 månader alldeles själv. Föräldrarna skulle iväg på fest och jag hade ifs fåt välja mellan 5-åringen o lilltösen men på något knäppt sätt är det ju lite prestige att vara den första personen som får ta det stora ansvaret, och jag ville så gärna visa mig duktig.
På fredagen var jag och övade med nappflaskan och allt gick så bra, trots att hon är van att amma och vid överlämnandet kl. 17.30 på lördagskvällen var jag övertygad om att allt skulle gå bra och jag fick lugna min syster som ständigt sa "Ring om det är något, jag kommer hem direkt"
Gulligull och lite bebisspråk och lillan skrattade gott, hon blev lite grinig och somnade på min axel efter att jag kört min sångrepertoar som sträckte sig från "Trollmor" via "Stockholm i mitt hjärta" och tillsist "Julen är här" och vankat fram och tillbaka i köket. Hon sov gott i en halvtimme och under tiden satte jag in mina kalkonsnäckor i ugnen.
Hon vaknar och gallskriker, jag får åter köra min sångrepertoar och hon blir lugn, sätter henne i babysittern framför tv:n och där gungar och tittar på Richard Sjöberg o Postkodmiljonären. Allt blir lugnt och jag går för att värma ersättningen i nappflaskan. Ville inte att det gick för lång tid mellan måltiderna så hon blev vrålhungrig, ett säkert kort tänker jag.
Hon gallskriker! Verkligen gallskriker och tänker definitivt inte ta nappflaskan. Jag blir stirrig och lugnar henne och gör sedan ett nytt försök. Värmer nytt, men samma sak igen. Känner mig så hemskt elak. Prövar med bröstmjölk som min syster pumpat ut, inte det heller. Byter nappflaska, nej, hon vägrar.
Jag blir så ledsen, lilla gumman, ville inte behöva ringa min syster, ville verkligen klara det själv men vad skulle jag göra om hon inte ville äta. Jag kunde inte göra så mycket mer. Hon gråter, jag gråter för att jag känner mig så misslyckad men jag var verkligen tvungen att ringa min syster. Som inte svarar.
Vi sätter oss framför tv:n och tittar på sommarkrysset och hon är lugn men jag vet att snart kommer hon väl bli hungrig på riktig. Min syster ringer tillbaka och kommer hem 12 min senare. Mina kalkonsnäckor är brända i ugnen och jag får klappra i mig dem med tårarna i ögonen.
Det var bara mamma som gällde, jag var så besviken och ledsen för att hon hade fått köra hem. Tillsist somnar tösen in för kvällen och 1 ½ timme senare åker min syster tillbaka till festen eftersom hon brukar sova hela natten och jag försäkrar att ringa om hon vaknar. Jag lägger mig på soffan och på minsta lilla ljud eller rörelse i vagnen är jag uppe och vyssar, och jag var på helspänn till kl. 2 på natten. Då kom de hem och tösen vaknar till i exakt samma minut som de sätter nycklarna i dörren...
På fredagen var jag och övade med nappflaskan och allt gick så bra, trots att hon är van att amma och vid överlämnandet kl. 17.30 på lördagskvällen var jag övertygad om att allt skulle gå bra och jag fick lugna min syster som ständigt sa "Ring om det är något, jag kommer hem direkt"
Gulligull och lite bebisspråk och lillan skrattade gott, hon blev lite grinig och somnade på min axel efter att jag kört min sångrepertoar som sträckte sig från "Trollmor" via "Stockholm i mitt hjärta" och tillsist "Julen är här" och vankat fram och tillbaka i köket. Hon sov gott i en halvtimme och under tiden satte jag in mina kalkonsnäckor i ugnen.
Hon vaknar och gallskriker, jag får åter köra min sångrepertoar och hon blir lugn, sätter henne i babysittern framför tv:n och där gungar och tittar på Richard Sjöberg o Postkodmiljonären. Allt blir lugnt och jag går för att värma ersättningen i nappflaskan. Ville inte att det gick för lång tid mellan måltiderna så hon blev vrålhungrig, ett säkert kort tänker jag.
Hon gallskriker! Verkligen gallskriker och tänker definitivt inte ta nappflaskan. Jag blir stirrig och lugnar henne och gör sedan ett nytt försök. Värmer nytt, men samma sak igen. Känner mig så hemskt elak. Prövar med bröstmjölk som min syster pumpat ut, inte det heller. Byter nappflaska, nej, hon vägrar.
Jag blir så ledsen, lilla gumman, ville inte behöva ringa min syster, ville verkligen klara det själv men vad skulle jag göra om hon inte ville äta. Jag kunde inte göra så mycket mer. Hon gråter, jag gråter för att jag känner mig så misslyckad men jag var verkligen tvungen att ringa min syster. Som inte svarar.
Vi sätter oss framför tv:n och tittar på sommarkrysset och hon är lugn men jag vet att snart kommer hon väl bli hungrig på riktig. Min syster ringer tillbaka och kommer hem 12 min senare. Mina kalkonsnäckor är brända i ugnen och jag får klappra i mig dem med tårarna i ögonen.
Det var bara mamma som gällde, jag var så besviken och ledsen för att hon hade fått köra hem. Tillsist somnar tösen in för kvällen och 1 ½ timme senare åker min syster tillbaka till festen eftersom hon brukar sova hela natten och jag försäkrar att ringa om hon vaknar. Jag lägger mig på soffan och på minsta lilla ljud eller rörelse i vagnen är jag uppe och vyssar, och jag var på helspänn till kl. 2 på natten. Då kom de hem och tösen vaknar till i exakt samma minut som de sätter nycklarna i dörren...