I dag låg det lilla paketet och väntade på mig i brevlådan när jag kom hem. Martin Stenmarcks nya skiva Det är det pojkar gör när kärleken dör har anlänt, signerad och fin.

Han hade använt guldpenna, lyxigt värre dock var det ingen kärleksfull dedicering tillägnad mig, men man kunde ju alltid få hoppas. Det roliga var att man fick två omslag (den "lilla boken"/texthäftet), ett signerat som låg utanför och ett som satt som vanligt i fodralet. Det var väl för tidskrävande att sätta dit det på sin rätta plats, så nu har jag ett extra om jag sliter ut det andra (!)

Sitter och lyssnar på skivan nu, ganska "socked" som jag skulle säga på skånska. Lugna låtar, ja något som verkar ha blivit hans signum de senaste skivorna. Jag saknar lite tryck. Detta är säkert en sådan cd som man måste lyssna flera gånger på innan man hittar några guldkorn och än har jag inte fastnat för något.