Osammanhängande sanning för mig
Satt ikväll och försökte komma på mitt senaste inlägg här på bloggen. Men icke. Kunde inte komma på vad det var, total black out. Jag ska inte sticka under stolen med att jag för tillfället helt tappat lusten för att blogga.
Men likväl, jag måste bara skriva av mig. Även om inget av detta "makes any sense" för er. Jag ifrågasätter och begrundar under dygnets många timmar min livssituation i nuläget. Den är långt ifrån idealisk och jag frågar mig många gånger vad det egentligen ska bli av mig, om det överhuvudtaget ska bli något av mig.
Men så ikväll, plötsligt händer det, som de säger i reklamen. Jag kan inte sluta le. Jag kan inte sluta skratta. Jag kan inte sluta att vara tacksam för min familj. Jag har alltid trott att jag inte passade in, att jag behövt dölja så mycket av mig själv bara för att bli accepterad. Men på en specifik dag för snart tre år sedan fick jag erfara och fick veta att jag dög precis som jag var och att de, mina närmaste, alltid kom att stötta mig, oavsett vad.
Det har varit något alldeles speciellt med denna kväll, den 24 april 2009. Väl värd att dokumentera för mig själv. Värd att minnas, och för er att ignorera. Sanningar kom fram såsom att jag tydligen varit "en ordentlig besvikelse" när det kommer till fotbollskarriär inom familjen, och för det är jag ledsen. Men trots bristande bollsinne (har dock alltid i min fantasi trott att jag var bra) vet jag nu äntligen vem som alltid finns där. (Även genom och i dimman av en bag-in-box och en flaska turkisk peppar)