Jag brukar gå och gnälla och tycka synd om mig själv för att vi som läser här på högskolan aldrig får något jullov, vilket förvisso är sant. Men jag har aldrig varit så ledig som jag varit de senaste veckorna men idag så är det dags att gå tillbaka till allvaret.

Förra veckan hade vi i och för sig slutseminarium och i mellandagarna blev det lite pyssel med c-uppsatsen, dock inte i sådan grad att det inkräktade på mitt totala softande hemma i gamla mysbyxor och fettigt hår (!).

Idag påbörjar jag termin 6 av 7 på min utbildning. Herregud, sista året! Verkligheten börjar komma ikapp mig och det är kanske dags att börja skissa på en framtidsplan.

Vad är det egentligen som händer i kroppen?

Att stå framför människor och hålla föredrag eller presentera saker hör kanske inte till mina favoritsysselsättningar om man säger som så. Men samtidigt är det inget jag går och är nojig över lång tid i förväg, jag kan vara hur cool som helst men när jag ställer mig där knäpper det bara till. Det slår slint i huvudet, kinderna blir röda och hjärnan slutar att fungera. Det känns som om jag stammar fram varje mening, och får inte fram det jag egentligen vill säga, hur förberedd jag än är.

Jag blir så irriterad på mig själv, jag vet att jag kan och förstår inte varför jag ska prestera så dåligt när det kunde ha blivit så bra.

Igår bröt jag dock den trenden. Jag och Sara skulle opponera på två kursares c-uppsats vilket börjar med att man ska göra en kort sammanfattning som ska presenteras för åhörarna. Sara och jag är så lika och hade båda två oroat oss för detta, dock väntade vi oss en stor publik men det visade sig bara vara fyra stycken. Kanske var det lite avgörande för att det gick så bra.

När jag personligen blev coachad tidigare i höstas så tog vi upp just min problematik kring att jag blir så nervös när jag ska presentera saker. Min coach bad mig att tänka på trampolinen. Det handlar om att man vågar hoppa utan att egentligen veta hur man kommer att landa, men man gör det för pirret i magen. Istället skulle jag se min nervositet som ett pirr i magen, något positivt.

Jag tyckte mest det var pladder, men när jag stod där var det som ett mantra "Tänk på trampolinen, tänk på trampolinen, tänk på trampolinen..." Haha, jag vet inte om det direkt var det som hjälpte.

Men för att göra en lång historia kort: Vi var så jäkla grymma igår!

Inte bara själva sammanfattningen, utan även övriga delar av vår opponering. Sara och jag är så otroligt samspelta, och kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt. Vi fick sådant beröm av examinatorn och när vi gick ut ifrån salen hade våra mungipor fastnat uppe vid öronen. Jag kommer nog att bära med mig detta som min absolut bästa prestation från mina högskolestudier, än så länge i varje fall.

Som jag har längtat efter att få skriva detta inlägg för det betyder en sak; att C-uppsatsen är inlämnad.

Jag önskar att jag här i skrivande stund kände en enorm lättnad. Jag önskar att jag hade sprungit runt i huset och jublat. Tyvärr är det inte så.

Jag är nyss hemkommen. Känner mig mest förtvivlad. Jag skulle kunna gråta om jag inte hade varit så jävla trött.

Jag och Sara har slitet röven av oss den senaste veckan, suttit dag och natt o skrivet o skrivet o skrivet....Egentligen vet jag inte riktigt vad som gick snett mot slutet, förutom att våra magar totalt har kollapsat av allt kaffe o all den CocaCola vi tryckt i oss, så höll inte tidsplanen och klockan blev vår värsta fieende. Vi satt uppe till kvart i fyra i natt sen gick vi o la oss, sov två timmar o fortsatte sedan igen.

Det kändes inte bra när vi skickade iväg vårt arbete, det är jävligt pissigt att lämna ifrån sig något som är ofullständigt.

Nu måste jag sova och jag måste få lite distans till allt. Jag tror jag ska gå i ide.

Väck mig på julafton.

Nu säger jag som vår föreläsare sa:

"När jag kommer till den sista veckan i processen låser jag in mig, ursäktar familj och vänner i förväg för mitt humör och mitt beteende, förklarar att jag inte kommer intressera mig för något annat än mitt arbete. Sen får man kompenserar det med fläskfilé och vin efter veckans slut"

Deadline: 20 december kl 8.00

Sitter på biblioteket o pluggar, djupt försjunken över böcker då någon kommer fram och säger "Ursäkta, får jag lov att bjuda på en Red Bull?"

Vilken service! Kall var den också och inte behövde jag fylla i någon enkät för att få den heller. Det är sådana gester som ger en ett litet leende på läpparna när dagen känns tung.

"Livar upp kropp och sinne" står det på burken, jo tack det behövs verkligen idag.

Det är när man sitter här, med hörlurar i öronen och lyssnar till en intervju som till synes höres vara inspelad på ett diskotek men i verkligheten på Espresso House med väldigt hög bakgrundsmusik o bland kaffekoppsskrammel o basdunk kunna urskilja våra röster o intervjupersonens röst, det är då man börjar fundera över om man inte har några innestående gentjänster.

Stefan, fanns det inte en viss person som satt och skrev ut sidvis med affärsavtal till dig? Kanske dags att höra av dig o åtgärda den tjänsten. Men det är klart, jag ska helst bli klar innan jul o med din fingersättning....hmm...nej...

Ehh, någon annan som känner sig träffad?

Sitter o tittar på Justin Timberlakes Futuresex/Loveshow på Tv400 samtidigt som jag sitter o läser en vetenskaplig artikel med titeln "An Examination of Learning Processes During Critical Incident Training:

Implications for the Development of Adaptable Trainees".  Ehh!? Jag fattar verkligen ingenting, o det beror nog inte enbart på Justins poppande i bakgrunden.

Börjar bli sådär lagom nervös inför morgondagen då det är dags för min o Saras första intervju inför vår studie. Jag vet inte riktigt om vi är väl förberedda eller ej för vi har inte riktigt grepp om vad det hela kommer innebära eller vad det ställer för krav på oss. 

Jag vet med mig själv att jag inte kan vara naturlig i sådana situationer eftersom nervositeten alltid tar ett stadigt grepp om mig och får mig att tappa fokus. Hur väl jag än intalar mig själv att jag ska vara lugn o sansad, så knäpper det alltid till i hjärnan o gör mig till ett stakande o skakande nervvrak som sluddrar o inte får ur sig vad jag vill säga.

Håll tummarna för oss imorgon, det är det enda jag kan säga.

I fredags lånade jag hem en liten digital bandspelare från högskolan, som vi ska använda när vi genomför våra intervjuer o tänkas så kul man kan ha med den. Satt och spelade in gårdagens familjemiddag, o herregud vad hemskt det är att höra sig själv!

Sitter och vänjer mig vid min egen röst för snart har jag många långa dagar av transkribering framför mig.

Idag börjar veckorna från helvetet. Nu har vi inte längre några föreläsningar inbokade o fortsättningen på denna termin kommer vara helt fri, utan några fasta tider eller uppbokningar från Högskolans håll.

Dock är det inte lika bra som det låter, det blir inte till att ligga på latsidan o känna sig ledig. Idag börjar det på riktigt, C-uppsatsskrivandet. Det har varit en pågående process sen första dagen på terminen, men det är först nu vi inte har något annat parallellt och kan fullt ut fokusera på det.

Vissa kvällar ligger jag i sängen och våndas, och undrar hur fan jag ska klara av detta. Jag är en person som kräver struktur i min vardag och som ofta väntar till sista minuten att fullföra saker. Men den strategin kan jag inte bibehålla längre utan jag måste vara väldigt disciplinerad.

Just nu snurrar tankarna runt i huvudet och jag har bara ett fokus, den 21 december ska en uppsats vara inlämnad för en första kommentering från examinatorn.

Hur ska detta gå!?

Skulle gå lägga mig tidigt. Skulle bara stänga av datorn.

Nu sitter jag här och har istället hamnat i värsta konferensen på MSN med två kursare, och jag skrattar så jag gråter. Det är riktigt kul med skvaller och höra vad alla andra har snappat upp bakom kulisserna, alltid är det något. Priset som vi får betala är väl att vi kommer vara tre mycket trötta personer på föreläsningen imorgon.

Nu har vi dock beslutat oss för att säga god natt och så även jag. Sängen väntar.

Idag kommer Sara hit och vi ska jobba hårt hela dagen. Det är i varje fall vår ambition. Så nu har man städat och plockat undan ordentligt, man vill ju göra ett gott intryck.

Mamma var också igång igår och skällde på mig "Nu får du faktiskt städa, det är du som ska ha gäster"

Herregud, det är inte direkt någon nobelpristagare som ska hit, men visst blir det så att man anstränger sig lite extra första gången någon ska komma hem till en. Den bäddade sängen är ett bra bevis på min ansträngning och enligt min teori så är man först riktigt goda vänner när man inte längre bryr sig om sängen är bäddad eller ej.

Idag har jag suttit på en bänk i solen och studerat människor som gick ut och in ur en affär och hur de agerade i mötet med andra.

Det är ett underskattat nöje att "titta på folk". Man kan fantisera ihop värsta historierna i ett försök att lista ut vad människorna som passerar lever för liv, var de är på väg och vad de tänker på.

Idag hade jag ifs ett syfte med min observation, och det blev så tydligt hur rädda människor är för att få ögonkontakt med okända. Det är väldigt få som går med huvudet upp och tittar på de personer de möter, oftast går man med böjd nacke och stirrar ner i marken och skulle man råka få ögonkontakt med en okänd så tittar man illa kvickt bort.

Det var ganska intressant att studera detta faktum, så tänk på detta nästa gång ni möter någon. Håll upp blicken, titta personen i ögonen och kosta kanske på dig ett leende.  

Ska snart bege mig iväg på uppdrag. Jag och Sara ska stå på en parkering i tre timmar och observera människor.

Japp, det är sant. Det vi ska studera är: "Hur yttrar sig människors förhållningssätt  till det personligt reviret i det offentliga mötet med de okända andra"

Eller hur låter det hemskt spännande? Så se upp där ute, idag har jag ögonen på er!

Nu ska jag snart bege mig av till ett krismöte hemma hos Sara angående vårt examensarbete, som verkligen har fått en dålig start.

Idag får vi slå våra kloka huvuden ihop och brainstorma fram en riktigt bra idé som inte blir sågad av vår handledare. Det känns verkligen som om hon har något emot oss och det är väldigt frustrerande.

Solen skiner för en gång skull när jag nu snart ska gå upp till bussen. Kanske klarar sig mitt nyplattade hår sig ifrån en krullincident. Det är sådana risker jag kalkylerar på morgonen.

Tentan är skriven.

3 timmar. 8 sidor nerkladdade argument. Total brainstorming och goda försök till att låtsas att jag har förstått.

Nu håller jag bara tummarna för att examinatorn köper det. Tveksam, mycket tveksam.

Det finns ju alltid omtenta.